Livet innehåller ju en del milstolpar som är mer betydelsefulla än andra: första fasta jobbet, första egna bostaden, barnen föds, föräldrarna går bort, första pensionsutbetalningen och så vidare.

En annan är när ens jämnåriga vänner kastar in handduken. Förutom sorgen och saknaden påminns man om sin egen dödlighet. Och i fredags begravdes vännen Christer, som var den första i umgängeskretsen i min egen generation som gick bort. Vi var inte nära vänner och det skilde åtta år mellan oss, men det gjorde inte det hela mindre tungt. Det är ju där vi är nu. Och mantrat återkommer hela tiden: gör nu, inte sedan! För du har inte så jävla lång tid på dig.