Dominoteorin

Ni vet hur det är – när man börjar rota i skiten stöter man på nya problem (eller ”utmaningar” som det heter på konsultspråk). Det tycks vara legio hos allt från människokroppen till globala företag och allt däremellan. Inklusive sommarstugor byggda på 1800-talet.

När släktgården således ska få toalett och badrum efter hundrafemtio år blir det inte fullt så enkelt som först var tanken. ”Det står en gammal murstock på andra sidan väggen och trycker på, vad ska vi göra med den?” ”Vi behöver stadga upp golvet med singel, jag ska kolla om vi kan lassa in det genom fönstret.”

Ja ja, jag ska ändå inte vara där förrän i maj nästa år och förhoppningsvis ska det vara klart innan dess. Allra helst utan att hela huset behöver rivas bit för bit.

Two for the price of one

Bara Sverige svenska Folkets hus har. Och ett av dessa ligger i den lilla hälsingeorten Ljusne, vackert belägen vid Ljusnan.

Där var det en double feature i lördags, då H:SON delade scen med Lobster. En fempluskväll, som kulminerade när båda banden avslutade med att köra fyra låtar tillsammans (Lobson? H:ster?). Jag menar, vad kan gå fel med två trummisar? Sjuttiotalet, kom tillbaks – allt är förlåtet!

One of these nights

Det händer inte ofta. Men bland faller alla bitar på plats. Och igår var det en sådan kväll. Vår utsålda föreställning HANK blev en magisk stund inför en fantastisk publik. Bandet var på topp, musiken och replikerna satt perfekt, alla nyanser gick fram och på slutet var inte ett öga torrt. På riktigt, alltså! En kväll att bära med sig.
Varför kan man inte göra det här varje kväll?

Fullt hus

Att kunna skriva “utsålt” inför sin egen föreställning är alltid en lika skön känsla. Ni som har varit med, ni förstår. Nu är det upp till oss att också leverera också. På lördag smäller det. #38:ans bar och veranda.

”A lot of our passengers eat this”

I helgen var det dags för den årliga Publikkonferensen hemma hos kollegan Rikard i Alicante. Vi lade visserligen ner firman för flera år sedan men det är en bisak i sammanhanget – man behöver väl inte sluta hänga med folk man gillar bara för att man inte jobbar ihop längre?

Jag kunde också snabbt konstatera att allt var som vanligt när vi ses: Patrik löser världsproblemen, Benke tappar saker och Åbbe klagar på maten. När han försökte skicka ut flygplanspastan fick han dock nobben. ”This is uneatable and doesn’t look at all like in the picture – I want another meal”, var Åbbes argument. Stewarden svarade torrt ”a lot of our passengers at Norwegian eat this” och gick därifrån.

Vissa saker är konstanta.

En epok går i graven

För 25 år sedan anmälde jag båda mina söner till Norrtulls SKs fotbollsskola – något som kom att få en avgörande betydelse för våra liv, eftersom de fortsatt spela fotboll sedan dess och även jobbar med fotboll idag.

Men nu är sista kapitlet skrivet. Axel slutade i NSK för ett par år sedan medan Isak spelade sin sista match i fredags. Och vilket avslut det blev! När sönerna flyttades upp till herrlaget för fjorton år sedan var Norrtull fast förankrat i division 7, som är den lägsta serien. Sedan dess har NSK sakta klättrat uppåt i seriesystemet, och i fredags avslutade de årets säsong med en storseger mot Solna. Detta innebar serieseger i division 4 mellersta och uppflyttning till division 3 för första gången i klubbens historia, lagom inför hundraårsjubileet.

Det kallar jag att sluta med flaggan i topp.

Fläskläpp on stage

En asfaltsdykning (se tidigare inlägg) stoppar inte Vasastans tuffaste bassist. Ansiktsbehåring visade sig nämligen vara ett utmärkt kamouflage när Farbror Fläskläpp i fredags spelade på Global Living i Västerås tillsammans med H:SON+, som vi kallar oss internt när vi har utökat bandet med gäster på scenen. Att jag sedan lyckades köra käften rätt in i mikrofonen (eller om det var tvärtom) bidrog ytterligare till rockmyten eftersom blodsutgjutelse uppstod i tidigare nämnda fläskläpp. För ett kort ögonblick kände jag mig som Andrew W.K. (ni får googla). Men det gick snabbt över.

För övrigt var det en fantastiskt rolig spelning, mycket tack vare gästgitarrist Hasse och den förnämliga kören L.S.I.

Fläskläpp

”Du måste ta hand om dig, farsan!” Sönernas uppmaning är tyvärr motiverad eftersom jag igår eftermiddag lyckades snubbla på gatan för andra gången på ett drygt år – jag föll handlöst ner med ansiktet och händerna i asfalten. Jag var spik nykter och gick inte och stirrade i telefonen – jag vara bara klantig, än en gång. Och än en gång hade jag änglavakt. Jag har en rejäl fläskläpp, sår i pannan, lätt huvudvärk och skrapsår på båda händerna. Men ingen hjärnskakning eller brutna ben, och både tänderna och gitarrfingrarna klarade sig. Det är bara min stolthet som är sårad.