OK, Siljanstoppen är kanske inte Billboard. Men likväl: att äntligen kunna säga ”Etta på listan!” efter att ha spelat i band i över femtio år känns stort – ännu en sak att pricka av på bucketlistan (eller vad det nu kan tänkas heta på svenska). Här är låten förresten.
Sommartecken
En gång varje år, ungefär vid den här tiden, tar jag tjuren vid hornen och gör två flugor på smällen (många skitnödiga metaforer där).
Det är lika bra att göra allt på en gång så är det överstökat.
Denna söndag har således tillägnats A) fönsterputs i hela lägenheten, B) omplantering av samtliga blommor (som inte är så väldigt många om vi ska vara ärliga).
Visst lever jag ett spännande liv, eller hur?
Med sikte mot stjärnorna
Vår irländska dala-country-stänkare ”No Time 2 Die” (ja, titeln är snodd från en Bondfilm) tog sig hela vägen upp till Siljanstoppens andraplats i fredags, en ynka procent från toppen.
Nu siktar vi såklart på H:SONs första listetta någonsin. Hjälp oss på vägen dit genom att rösta, antingen på webben eller genom att messa Siljan [mellanslag} 2 till nummer 72550. Varje sms kostar en femma, men du har ju precis fått lön så…
Men vad ska vi heta?
Man kan aldrig ha för många rockband – det är sedan gammalt.
Så i helgen bildade vi ett till.
Jag och tre andra musikanter – som jag spelar eller har spelat med i andra sammanhang – träffades helt förutsättningslöst i en inspelningsstudio i Orsa. Och kemin fanns där från första stund, det krävdes inte många ackord för att inse detta. Fyra sångare, tre låtskrivare och inga restriktioner, alla ”så kan vi inte göra” går bort.
En av de både svåraste men också roligaste utmaningarna när man bildar ett nytt band är vad det ska heta. Många namn kastades fram i helgen. Vissa seriösa, andra… inte fullt så allvarligt menade. ”Hasse och Tages” är till exempel mer skojigt än bra. ”Les Insus” (snott från ett franskt band med samma namn) var också småkul, men leder tankarna fel eftersom det inte alls är mitt band.
Etcetera.
Så frågan kvarstår: Vad ska vi heta?
No Time 2 Die
Det är dags att räkna ner – på fredag släpper vi vår nya EP ”Country!”, som är H:SONs första renodlade countryplatta. Fioler, mandoliner, misogyna texter, Telecasters med reverb och en concertina – allt du vill ha och lite till.
Vi höll en omröstning i sociala medier om vilket omslag vi skulle välja och skrotbilen vann överlägset (55 röster mer än tvåan). Lite synd tycker jag, som gillade pojken med cowboyhatten bäst. Men vi viker oss självklart för våra fans (läs: våra familjer och närmaste vänner). Och det är en fin bild – tack, Ola Svenre, för omslagsdesign!
Redan nu går det faktiskt att rösta på en av låtarna (No Time 2 Die) på Siljanstoppen, som har fått ett förhandsex.
Va? Rösta på en låt som jag inte har hört? Såklart. Du vet ju att vi är bra. Läs här hur du röstar!
Backdrop 2.0
När vi åker runt och spelar på pubar ute i landet har vi alltid med oss en backdrop; ett stort tygstycke som hänger bakom bandet så att publiken inte ska missa vilka vi är.
Att hänga upp backdropen är dock inte så enkelt alla gånger. Ibland finns det färdiga krokar, ibland går det att fästa den i något rör och ibland är det hammare och spik som gäller. En gång gjorde jag misstaget att försöka hänga den i en strömförande lampskena, varpå jag fick en rejäl kyss.
Att backdropen glöms kvar när vi har riggat av är inte heller ovanligt, om jag säger så.
Så när vi på långfredagen spelade på nyöppnade Nattsudd i Örebro var det ett stort lyft att kunna mejla över en bild som projicerades på en skärm bakom bandet. En digital backdrop, helt enkelt.
Ett litet steg för mänskligheten. Men ett stort steg för H:SON.
Publikens val
Det börjar närma sig releasedatum för den utlovade country-EP:n med H:SON. Men vilket omslag ska vi välja? Vår förträfflige formgivarkompis Ola Svenre har gjort tre varianter och vi kan inte bestämma oss. Därför söker vi svaret i sociala medier, och jag kan meddela att skrotbilen just nu leder överlägset.
Ur led är tiden
Först flyttade Hard Rock Café (där vi har firat ett och annat barnkalas under åren) från Sveavägen. Sedan stängde Akademibokhandeln eftersom Läkarhuset vid Odenplan ska rivas. Och i veckan kom det riktiga dråpslaget när Haga Deli annonserade att de skulle lägga ner.
I 29 år har Patrick Englund drivit vår kvaterskrog. Jag firade min fyrtioårsdag där, sönerna har hängt där ända sedan de gick i förskolan, vi har hämtat upp hundratals pizzor och pastarätter under åren och det har blivit ett oräkneligt antal luncher och middagar där. Men igår stängde Vasastans bästa italienare, så vi firade med en sista Pappardelle Bergamasco och säger tack för allt, Haga Deli!
Back 2 Normal (Stambyte #6)
Äntligen. Vid lunchtid i fredags dök de upp, mina vänner stambytarna, med verktyg och industridammsugare för att röja undan de sista spåren av sitt arbete. ”Kan jag bjuda på något?” ”Trevligt att ha er här.”
Det sista var dock en vit lögn, trots att hantverkarna var både duktiga och sköna pajsare. För jag kommer definitivt inte sakna att det stolpar in folk i lägenheten klockan sju på morgonen.
Nu ska jag vara för mig själv en stund.
Varde Vatten! (Stambyte #5)
Man saknar inte kon förrän båset är tomt, brukar det heta. Och sex veckor utan vatten och toalett hemma i bostaden har definitivt bekräftat detta. Rinnande vatten är något vi tar för givet, så när en av hantverkarna i går eftermiddag öppnade kranarna inföll sig ett ögonblick av eufori. (Att jag sedan råkade ta hissen ner till källaren för att gå på toa visar att det ännu inte har landat hos mig.)
Nu återstår bara att de röjer undan allt byggmaterial, så att livet kan återgå till det normala (vad nu det är).
