September

Folk pratar om nyårslöften till höger och vänster. Men det är ingenting mot alla post-semester-löften som dyker upp så här års (om nu vi pensionärer kan sägas ha semester). Det är vita månader, löpturer, dagliga besök på gymmet, hälsokost och …sixteen weeks of hell, helt enkelt.

Jag har själv gjort allt det där (minus det sistnämnda) och det slutar alltid på samma sätt: jag tar i så jag spricker, siktar mot stjärnorna och ger sedan upp när hela projektet havererar under sin egen tyngd. Varpå jag genast återgår till mitt vanliga, ohälsosamma liv.

Så i år får det bli en lightversion av allt det där. Jag tror det är klokast. Och framför allt är det genomförbart.

The Imitation Game, epilog

”Good Enough” är ett uttryck som många ser ner på, samtidigt som de gräver sig djupare ner i kaninhålet.

Själv tycker jag att det ofta är ett alldeles utmärkt begrepp. Som när man saknar 25 x 25 centimeter tapet och hittar en något sånär liknande tapet i en skrubb på vinden.

Om man sedan ser till att blickarna dras till en riktigt fin tavla av https://www.lonnbom.com/ är det ingen som märker tapetavvikelsen.

Tror jag.

När åskan går

I måndags körde vi vår HANK-föreställning under bar himmel på vackra Karlsgården i Järvsö.

Så var det tänkt i alla fall. Men eftersom väderprognosen sade regn, blixtar och dunder kändes det som en dålig idé. Om vi trots allt hade varit dumdristiga nog att trotsa vädrets makter hade vi nog ändå fått spela utan publik.

Men på landsorten behöver saker inte vara så komplicerade. Vår rådige bandmedlem Thomas, bosatt i Järvsö, lyckades med några timmars varsel flytta föreställningen till en annan lokal. Och trots vädret och de logistiska problemen blev det kanske vår bästa föreställning hittills, inför sjuttio personer i Lörstrands Bygdegård.

Och så fanns det en RIDÅ – bara en sån sak!

Close but no cigar (The Imitation Game pt 2)

Mina föräldrar var horders. De sparade allt. Det är därför jag och min bror fick ärva tio fioler (ingen av föräldrarna spelade fiol), fem röjsågar och sex motorsågar (varav ingen ens går att starta).

Föräldrarna hade också sparat en överbliven rulle av den cirka femtio år gamla tapeten i allrummet på första våningen, vilket underlättade när jag skulle få den nya väggen till duschen att matcha övriga väggar i rummet. Jag mätte, räknade och kom fram till att den sparade tapeten skulle räcka precis.

Det gjorde den inte.

Bara nästan.

Jag är ju för fan humanist, inte matematiker.

Så nu har jag pratat med en god vän som är konstnär och framfört den något udda briefen ”kan du måla en skitsnygg tavla som täcker minst 25 x 25 centimeter saknad tapet?”

Fortsättning följer.

Orsa, vecka 30

“Skor i tambur, ett stilleben” kallar jag den här kompositionen. Den får illustrera de två bästa veckorna om året, när sönerna med familjer invaderar Sparrgården. Det är nästan som att leva i en parallell verklighet, som tyvärr blir historia nästa helg. Men om bara femtio veckor är det dags igen!

The imitation game (a.k.a. att återskapa en vägg)

Att tapetsera den nya badrumsväggen är väl en smal sak, tänkte jag.

Långnäsa.

De andra tre väggarna i rummet består av paneler och tapeter som slutade tillverkas för många år sedan, de är minst sextio år gamla. Jag får därför jobba enligt principen ”close enough” och hoppas att det inte skär sig. Hittills har det väl gått sådär. Men jag återkommer om slutresultatet.

Logistik

Efter några (relativt) lugna veckor drar det igång ordentligt nu, det så kallade sommarpusslet.

Att ha två boenden och samtidigt spela i två (eller möjligen tre) olika band frestar på. Inte nog med att jag själv måste vara på rätt plats vid rätt tidpunkt – alla prylar, kläder, verktyg, rekvisita etc etc måste också vara på rätt plats.

När jag exempelvis hade spelning med HANK i Järvsö och delar av scendekoren befann sig i Stockholm uppstod en viss problematik, om man säger så.

Så här är mitt liv just nu:

Lördag 27 heldagsrep HANK i Orsa, sedan direkt till Dalhalla och konsert med Alice Cooper.
Söndag 28 bil till Stockholm. Note to self: glöm inte elbasen och H:SON-kläderna.
Måndag 29 möte med Lantmäteriet klockan tio.
Tisdag 20 möte med tomtspekulant på morgonen, inspelning med H:SON hela eftermiddagen och Sverige-Frankrike på kvällen.
Fredag 3 spelning med H:SON i Järlåsa.
Lördag 4 och söndag 5 hemmarep med HANK.
Måndag 6 Skriva kontrakt om tomtförsäljning på förmiddagen. Sedan direkt till Uppsala för spelning med HANK. Note to self: glöm inte ta med all packning + all musikutrustning för båda banden.
Tisdag 7 checka ut från hotell i Uppsala, bilfärd till Orsa.

Så där pågår det sedan i stort sett hela juli. Hade jag inte haft min kalender i Outlook hade förmodligen allt gått åt helvete. Det kanske det gör ändå, förresten.

"Insu bakar småkakor"

”Insu bakar småkakor”. Så stod det i gruppmejlet där värdfolket fördelade matlagningsinsatserna inför årets midsommarfirande med bästa vännerna.

Någon med mig skämta aprillo?

Insu bakar inte småkakor. Det är sedan gammalt.

Men det är tydligen aldrig för sent att börja – min självrespekt förhindrar mig från att fuska, vilket annars ligger nära till hands eftersom jag har tre bagerier på krypavstånd hemifrån.

Jag är dock tveksam till om det var en så smart idé att göra någon sorts avancerade tvåkomponentskakor (”tigerdrömmar” heter de enligt receptet). De är förvisso rätt snygga att se på, men faller isär i sina beståndsdelar när man tar upp dem från plåten.

Så det kanske blir bagaren trots allt.

Träningsvärk?

Kan man få träningsvärk av att spela elbas i sex timmar på två dagar?
”Det är inte träningsvärk, det är artros”, svarade en polare i ett försök att vara rolig.
Dessvärre är det inte otänkbart att han har rätt. Men jag kör tills jag stupar. Ian Hunter (en av undertecknads husgudar) fyller 87 idag och gör fortfarande bra musik. Så jag räknar med minst tjugo år till.

House of a Thousand Guitars

OK, det låter förstås banalt. Men ändå.

Bland det roligaste med att åka runt och spela med bandet är alla entusiaster man träffar och alla udda spelställen på platser som Gud glömde.

Igår kväll spelade vi till exempel på en pub, på en campingplats, längs en grusväg, i en skog, långt in i djupaste Bergslagen. Precis när vi började fundera på om vi verkligen hade kört rätt dök den upp: Lerkulans Saloon, dekorerad med hundratals gitarrer på väggar och golv. Fantastiskt ställe som drivs av fantastiska människor.

När vi skulle börja spela klockan 21 var det exakt noll (0!) personer i lokalen (vilket delvis kan bero på att det pågick en straffläggning i en Champions League-final samtidigt). Sedan smällde det till – vi var ju trots allt i boogiebältet – för att sedan konstant öka till att kulminera långt efter att vi egentligen skulle sluta spela. Då förstod vi varför det var ett staket framför scenen.

Världsklass.