Vem degar soppan?

Dags för ny musik! I fredags släppte den finfina rockstänkaren Who Pays The Gas? med H:SON, komponerad av Bosse.

Jag har pressat honom för att få veta på vad den egentligen handlar om – är det USAs krig mot Iran eller när ungarna lånat bilen och återlämnar den med tom tank? Han vägrar dock ge några raka besked, så var och en får väl dra sin egen slutsats.

Svänger gör det i alla fall hur som helst.

Höst?

Frågan om när hösten tar vid är inte så enkel som den kan verka. Om man går efter kalendern skedde det nu i onsdags då det var höstdagjämning, det vill säga då dag och natt var lika långa. Den meteorologiska hösten sker dock först när dygnstemperaturen är under tio grader fem dygn i rad (i alla fall enligt SMHI), vilket innebär att den inträder vid olika tidpunkter i olika delar av landet.

Själv har jag två väldigt tydliga tidsmarkörer. Den ena när jag åker upp till Orsa och bommar igen Sparrgården för vintern, vilket händelsevis råkar ske i morgon. Det andra är den årliga kräftlunchen hos vännen Mikael ute i Tullinge. Den avslutades för en dryg timme sedan. Och ett bättre avslut på sommaren är svårt att hitta.

Desperation eller lust?

Vad gjorde du förra veckan?

Själv startade jag ett företag (så nu har jag två) och gick med i ännu ett rockband (jag är därmed uppe i fyra).

En följdfråga blir förstås om jag är en desperat pensionär som vägrar inse att han håller på att bli gammal, eller om jag faktiskt gör det för att jag tycker det är kul.

Ett ärligt svar är nog lite av båda.

Jag är livrädd för att fastna hemma i Netflixsoffan (vår tids motsvarighet till att sitta på en parkbänk och mata duvor) – jag gör vad jag kan för att ”keep the old man out”, som Clint Eastwood lär ha sagt. Och han borde väl veta med tanke på att han är 96 och fortfarande aktiv.

Men framför allt drivs jag ändå av lust. Jag säger ja till allt som verkar kul i stället för att fundera så mycket. Det gör att jag faktiskt har mindre fritid idag än när jag jobbade heltid. Och det är nog så jag vill ha det när allt kommer omkring. I min ålder kan man inte unna sig lyxen att skjuta upp saker.

Ingen vann

Valvakan brukar vara en spännande studie i hur olika partirepresentanter reagerar på de siffror som ramlar in. Men när SvT för femte eller sjätte gången besökte partiernas valvakor, där de flesta såg sig som vinnare, stängde jag av.

För vann någon? Egentligen?

Nåja. Vi verkar i alla fall slippa gamla nassar och hangarounds som Jonstorp, SD-tobbe och Rasse-Oskar i regeringen. Så man får väl glädjas åt det lilla. Antar jag.

September

Folk pratar om nyårslöften till höger och vänster. Men det är ingenting mot alla post-semester-löften som dyker upp så här års (om nu vi pensionärer kan sägas ha semester). Det är vita månader, löpturer, dagliga besök på gymmet, hälsokost och …sixteen weeks of hell, helt enkelt.

Jag har själv gjort allt det där (minus det sistnämnda) och det slutar alltid på samma sätt: jag tar i så jag spricker, siktar mot stjärnorna och ger sedan upp när hela projektet havererar under sin egen tyngd. Varpå jag genast återgår till mitt vanliga, ohälsosamma liv.

Så i år får det bli en lightversion av allt det där. Jag tror det är klokast. Och framför allt är det genomförbart.

The Imitation Game, epilog

”Good Enough” är ett uttryck som många ser ner på, samtidigt som de gräver sig djupare ner i kaninhålet.

Själv tycker jag att det ofta är ett alldeles utmärkt begrepp. Som när man saknar 25 x 25 centimeter tapet och hittar en något sånär liknande tapet i en skrubb på vinden.

Om man sedan ser till att blickarna dras till en riktigt fin tavla av https://www.lonnbom.com/ är det ingen som märker tapetavvikelsen.

Tror jag.

När åskan går

I måndags körde vi vår HANK-föreställning under bar himmel på vackra Karlsgården i Järvsö.

Så var det tänkt i alla fall. Men eftersom väderprognosen sade regn, blixtar och dunder kändes det som en dålig idé. Om vi trots allt hade varit dumdristiga nog att trotsa vädrets makter hade vi nog ändå fått spela utan publik.

Men på landsorten behöver saker inte vara så komplicerade. Vår rådige bandmedlem Thomas, bosatt i Järvsö, lyckades med några timmars varsel flytta föreställningen till en annan lokal. Och trots vädret och de logistiska problemen blev det kanske vår bästa föreställning hittills, inför sjuttio personer i Lörstrands Bygdegård.

Och så fanns det en RIDÅ – bara en sån sak!

Close but no cigar (The Imitation Game pt 2)

Mina föräldrar var horders. De sparade allt. Det är därför jag och min bror fick ärva tio fioler (ingen av föräldrarna spelade fiol), fem röjsågar och sex motorsågar (varav ingen ens går att starta).

Föräldrarna hade också sparat en överbliven rulle av den cirka femtio år gamla tapeten i allrummet på första våningen, vilket underlättade när jag skulle få den nya väggen till duschen att matcha övriga väggar i rummet. Jag mätte, räknade och kom fram till att den sparade tapeten skulle räcka precis.

Det gjorde den inte.

Bara nästan.

Jag är ju för fan humanist, inte matematiker.

Så nu har jag pratat med en god vän som är konstnär och framfört den något udda briefen ”kan du måla en skitsnygg tavla som täcker minst 25 x 25 centimeter saknad tapet?”

Fortsättning följer.

Orsa, vecka 30

“Skor i tambur, ett stilleben” kallar jag den här kompositionen. Den får illustrera de två bästa veckorna om året, när sönerna med familjer invaderar Sparrgården. Det är nästan som att leva i en parallell verklighet, som tyvärr blir historia nästa helg. Men om bara femtio veckor är det dags igen!