“Skor i tambur, ett stilleben” kallar jag den här kompositionen. Den får illustrera de två bästa veckorna om året, när sönerna med familjer invaderar Sparrgården. Det är nästan som att leva i en parallell verklighet, som tyvärr blir historia nästa helg. Men om bara femtio veckor är det dags igen!
The imitation game (a.k.a. att återskapa en vägg)
Att tapetsera den nya badrumsväggen är väl en smal sak, tänkte jag.
Långnäsa.
De andra tre väggarna i rummet består av paneler och tapeter som slutade tillverkas för många år sedan, de är minst sextio år gamla. Jag får därför jobba enligt principen ”close enough” och hoppas att det inte skär sig. Hittills har det väl gått sådär. Men jag återkommer om slutresultatet.
Logistik
Efter några (relativt) lugna veckor drar det igång ordentligt nu, det så kallade sommarpusslet.
Att ha två boenden och samtidigt spela i två (eller möjligen tre) olika band frestar på. Inte nog med att jag själv måste vara på rätt plats vid rätt tidpunkt – alla prylar, kläder, verktyg, rekvisita etc etc måste också vara på rätt plats.
När jag exempelvis hade spelning med HANK i Järvsö och delar av scendekoren befann sig i Stockholm uppstod en viss problematik, om man säger så.
Så här är mitt liv just nu:
Lördag 27 heldagsrep HANK i Orsa, sedan direkt till Dalhalla och konsert med Alice Cooper.
Söndag 28 bil till Stockholm. Note to self: glöm inte elbasen och H:SON-kläderna.
Måndag 29 möte med Lantmäteriet klockan tio.
Tisdag 20 möte med tomtspekulant på morgonen, inspelning med H:SON hela eftermiddagen och Sverige-Frankrike på kvällen.
Fredag 3 spelning med H:SON i Järlåsa.
Lördag 4 och söndag 5 hemmarep med HANK.
Måndag 6 Skriva kontrakt om tomtförsäljning på förmiddagen. Sedan direkt till Uppsala för spelning med HANK. Note to self: glöm inte ta med all packning + all musikutrustning för båda banden.
Tisdag 7 checka ut från hotell i Uppsala, bilfärd till Orsa.
Så där pågår det sedan i stort sett hela juli. Hade jag inte haft min kalender i Outlook hade förmodligen allt gått åt helvete. Det kanske det gör ändå, förresten.
"Insu bakar småkakor"
”Insu bakar småkakor”. Så stod det i gruppmejlet där värdfolket fördelade matlagningsinsatserna inför årets midsommarfirande med bästa vännerna.
Någon med mig skämta aprillo?
Insu bakar inte småkakor. Det är sedan gammalt.
Men det är tydligen aldrig för sent att börja – min självrespekt förhindrar mig från att fuska, vilket annars ligger nära till hands eftersom jag har tre bagerier på krypavstånd hemifrån.
Jag är dock tveksam till om det var en så smart idé att göra någon sorts avancerade tvåkomponentskakor (”tigerdrömmar” heter de enligt receptet). De är förvisso rätt snygga att se på, men faller isär i sina beståndsdelar när man tar upp dem från plåten.
Så det kanske blir bagaren trots allt.
Träningsvärk?
Kan man få träningsvärk av att spela elbas i sex timmar på två dagar?
”Det är inte träningsvärk, det är artros”, svarade en polare i ett försök att vara rolig.
Dessvärre är det inte otänkbart att han har rätt. Men jag kör tills jag stupar. Ian Hunter (en av undertecknads husgudar) fyller 87 idag och gör fortfarande bra musik. Så jag räknar med minst tjugo år till.
House of a Thousand Guitars
OK, det låter förstås banalt. Men ändå.
Bland det roligaste med att åka runt och spela med bandet är alla entusiaster man träffar och alla udda spelställen på platser som Gud glömde.
Igår kväll spelade vi till exempel på en pub, på en campingplats, längs en grusväg, i en skog, långt in i djupaste Bergslagen. Precis när vi började fundera på om vi verkligen hade kört rätt dök den upp: Lerkulans Saloon, dekorerad med hundratals gitarrer på väggar och golv. Fantastiskt ställe som drivs av fantastiska människor.
När vi skulle börja spela klockan 21 var det exakt noll (0!) personer i lokalen (vilket delvis kan bero på att det pågick en straffläggning i en Champions League-final samtidigt). Sedan smällde det till – vi var ju trots allt i boogiebältet – för att sedan konstant öka till att kulminera långt efter att vi egentligen skulle sluta spela. Då förstod vi varför det var ett staket framför scenen.
Världsklass.
Dubbelbokad
Att spela med (minst) tre olika band är väldigt, väldigt roligt. Men det har också sina logistiska utmaningar. Jag brukar vara Mr Ordning och reda, men ibland skiter det sig.
I lördags skulle jag spela in i studio med ett av banden, vi kan kalla det för Broken Amps. Men det visade sig att jag tydligen hade missat en bokning samma kväll med ett annat band, vi kan kalla det för H:SON. Inspelningen var i Orsa, giget i Surahammar. Ledtråd: de ligger inte nästgårds.
Så när det var dags att göra sång- och gitarrpålägg fick jag tacka för mig och köra snabbaste vägen till Surahammar, där resten av bandet hade riggat utan mig (kändes lyxigt). Sedan körde vi fyra set, vilket är personligt rekord.
Ja, jag var trött när jag kom hem till Stockholm strax efter tre på morgonen.
The hardest working man in show business?
Etta på listan!
OK, Siljanstoppen är kanske inte Billboard. Men likväl: att äntligen kunna säga ”Etta på listan!” efter att ha spelat i band i över femtio år känns stort – ännu en sak att pricka av på bucketlistan (eller vad det nu kan tänkas heta på svenska). Här är låten förresten.
Sommartecken
En gång varje år, ungefär vid den här tiden, tar jag tjuren vid hornen och gör två flugor på smällen (många skitnödiga metaforer där).
Det är lika bra att göra allt på en gång så är det överstökat.
Denna söndag har således tillägnats A) fönsterputs i hela lägenheten, B) omplantering av samtliga blommor (som inte är så väldigt många om vi ska vara ärliga).
Visst lever jag ett spännande liv, eller hur?
Med sikte mot stjärnorna
Vår irländska dala-country-stänkare ”No Time 2 Die” (ja, titeln är snodd från en Bondfilm) tog sig hela vägen upp till Siljanstoppens andraplats i fredags, en ynka procent från toppen.
Nu siktar vi såklart på H:SONs första listetta någonsin. Hjälp oss på vägen dit genom att rösta, antingen på webben eller genom att messa Siljan [mellanslag} 2 till nummer 72550. Varje sms kostar en femma, men du har ju precis fått lön så…
