Att leva sitt (musiker)liv baklänges

För något halvår sedan såg jag en dokumentär om Bruce Springsteen där han berättade hur bandet for omkring i en skrothög på de amerikanska landsvägarna för att spela för kaffepengar. Och förra veckan såg jag Beatles Anthology, där något av de första avsnitten handlade om hur de fick ligga på varandra i en hög i baksätet för att hålla varandra varma på väg till spelningarna eftersom orkesterbussen saknade värme.

Gemensamt är de alla var i knappa tjugoårsåldern och på väg upp i karriären. Bara ett par år senare reste och bodde de betydligt bekvämare (årets understatement).

Så när jag och mina medmusikanter nu har passerat sextio – några av oss med marginal – reser vi såklart ståndsmässigt och har förstklassiga gager.

Not so much.

I en klassisk Seinfeld-monolog hävdar George Costanza att livet borde levas baklänges: du växer upp på ett äldreboende, njuter sedan av pensionen när du är ung och pigg, jobbar på ålderns höst, tillbringar dina sista nio månader på ett lyxigt spa med centralvärme och avslutar med en rejäl orgasm.

Jag vet inte om mitt liv som hobbymusiker kommer att sluta med en orgasm (även om det vore trevligt). Men annars känns det som om det mesta går baklänges. Ju äldre vi blir desto lägre gager, längre resor och fan vet om det inte är sämre väder också.

Så varför håller jag fortfarande på?

För att det faktiskt är roligare än någonsin.

God Jul och Gott Nytt År!

Pseudotvillingar

Syskon födda med mindre än två års åldersskillnad brukar psykologerna kalla för pseudotvillingar. Och om någon skulle ifrågasätta begreppet är ni välkomna hem till mig.

Mina söner flyttade hemifrån samma dag för ett tiotal år sedan (de delade lägenhet). De skaffade egna sambos ungefär samtidigt och köpte lägenheter ett stenkast från varandra.

Nu är det dags för nästa steg. När den yngre av de två köpte ett radhus tog det några veckor innan även den äldre köpt en större bostad, båda med en finfin uteplats. Den stora skillnaden är dock att de den här gången kommer att bo på var sin sida om stan. Hur ska detta sluta? Fortsättning följer!

Storstaden och kulturen

”Jag gillar Stockholm eftersom det är ett så stort kulturutbud.”

Ända sedan den dagen jag flyttade hit har jag hört folk hävda detta. För att sedan sitta hemma och aldrig någonsin ta del av nämnda kulturutbud.

En av dem som ständigt påstått detta är förresten jag själv.

Men sedan jag gick i pension är det faktiskt på riktigt. Ikväll blir det konsert med Chuck Prophet på Debaser, i morgon kväll arrangerar ett par kompisar en filmvisning på Grand och på onsdag är det champagnemingel i studion hos en god vän som är fotograf.

Och sakta inser jag att jag nog aldrig kommer att flytta från den här staden.

Det känns rätt bra.

Dominoteorin

Ni vet hur det är – när man börjar rota i skiten stöter man på nya problem (eller ”utmaningar” som det heter på konsultspråk). Det tycks vara legio hos allt från människokroppen till globala företag och allt däremellan. Inklusive sommarstugor byggda på 1800-talet.

När släktgården således ska få toalett och badrum efter hundrafemtio år blir det inte fullt så enkelt som först var tanken. ”Det står en gammal murstock på andra sidan väggen och trycker på, vad ska vi göra med den?” ”Vi behöver stadga upp golvet med singel, jag ska kolla om vi kan lassa in det genom fönstret.”

Ja ja, jag ska ändå inte vara där förrän i maj nästa år och förhoppningsvis ska det vara klart innan dess. Allra helst utan att hela huset behöver rivas bit för bit.

Two for the price of one

Bara Sverige svenska Folkets hus har. Och ett av dessa ligger i den lilla hälsingeorten Ljusne, vackert belägen vid Ljusnan.

Där var det en double feature i lördags, då H:SON delade scen med Lobster. En fempluskväll, som kulminerade när båda banden avslutade med att köra fyra låtar tillsammans (Lobson? H:ster?). Jag menar, vad kan gå fel med två trummisar? Sjuttiotalet, kom tillbaks – allt är förlåtet!

One of these nights

Det händer inte ofta. Men bland faller alla bitar på plats. Och igår var det en sådan kväll. Vår utsålda föreställning HANK blev en magisk stund inför en fantastisk publik. Bandet var på topp, musiken och replikerna satt perfekt, alla nyanser gick fram och på slutet var inte ett öga torrt. På riktigt, alltså! En kväll att bära med sig.
Varför kan man inte göra det här varje kväll?

Fullt hus

Att kunna skriva “utsålt” inför sin egen föreställning är alltid en lika skön känsla. Ni som har varit med, ni förstår. Nu är det upp till oss att också leverera också. På lördag smäller det. #38:ans bar och veranda.