Back to basics (a.k.a Konsten att klippa en gräsmatta)

En stor tomt kräver stora maskiner. Så när gräsmattan ska klippas är det den fyrhjuliga traktorn som gäller. Den är stabil. driftsäker och klipper även högt gräs. Åtminstone fram till det ögonblick då den plötsligt inte klipper alls. Förklaringen gick att hitta strax bakom gräsklipparen, där drivremmen låg som en död huggorm i gräset.

Som tur är har jag även en vanlig motorgräsklippare, som funkar alldeles utmärkt. Det vill säga om inte dragsnöret hade lossnat redan vid första startförsöket.

Återstår gjorde den gamla helmanuella gräsklipparen – en klassisk handjagare, som varken har smorts eller slipats sedan strax efter millennieskiftet.

I grunden finns det förstås inget bättre för kroppen, för gräsmattan och för miljön – för att inte prata om whacka-whacka-ljudet och doften av nyklippt gräs, i motsats till motorbuller och bensinångor.

Att baxa runt en osmord handjagare kräver dock sin man, inte minst när gräsmattan är stor som en rugbyplan. Det blev ett heldagsprojekt, som var betydligt tuffare än ett maratonpass på gymmet. Och träningsvärken dagen därpå var inte att leka med.

Men gräsmattan blev i alla fall fin. Till sist.

Sparrgården 2.0

Regn, rusk och till och med snö gjorde att det tog över en månad att få huset färdigmålat. Men den som väntar på något gott …och resultatet är femplus – det känns som att komma upp till ett helt nytt hus (ända tills man kliver in i den fula sjuttiotalsmålade tamburen). Dalkullans måleri rekommenderas varmt för dig som bor i Ovansiljan och vill ha ett riktigt proffsjobb!

Tack, Järvsö!

Förra helgen var det countryfestival i Järvsö, där Lost Higway Boys spelade för sin största publik hittills. Alltför få personer känner till Hank Williams – även bland countryfolk – så vi har en kulturgärning framför oss. Och vi har redan lyckats omvända en och annan skeptiker!

Post-premiär-känslor

Äntligen har vi avverkat premiären på vår föreställning HANK.

Stor succé naturligtvis? Close enough i alla fall! Premiärnerverna märktes första kvarten men sedan blev det åka av. Replikerna satt nästan perfekt, ingen av oss välte rekvisitan och sångstämmorna har parkerat i ryggmärgen nu. För att vara en provföreställning var det långt över förväntan och publiken var med på noterna hela vägen.

Men framför allt var det kul att testa något som ingen av oss sysslat med tidigare: musikteater. Man är aldrig för gammal för att göra nya saker och det här gav mersmak. Vilken tur då, att vi har flera föreställningar bokade i sommar.

A paint job

Force majeur. Det är väl vad det brukar kallas för när målaren av sommarhuset tvingas ta paus på grund av snöstorm i maj? Och det infinner sig onekligen en känsla av deja vu från fasadrenoveringen härom året, när jag nu åter bor inslagen i plast. Men den som väntar på något gott…

Världspremiär

Efter nästan ett år av planering och repetitioner är det till sist dags för premiär av vår föreställning HANK. Naturligtvis börjar vi i Orsa, var annars? Det är där Lost Highway Boys har sin bas, även om vi vanligtvis bor i Stockholm, Järvsö och Leksand.

Så nu går jag runt i min mancave, tränar repliker och sjunger sångstämmor medan solen skiner utanför fönstret.

Vad gör man inte för konsten?

Känd från kvällspressen

Att få en notis om nya albumet i en av Skandinaviens största tidningar är hur kul som helst – i synnerhet när man i snart femtio år har terroriserat redaktionerna med CD-skivor (en tautologi, jag vet), pressreleaser och demotejper.

Droppen urholkar stenen?

Nej, jag väljer att tro att plattans kvaliteter har varit avgörande. Efter att ha levt med den en månad tycker jag faktiskt att den håller, vilket jag sällan tycker om det jag själv har varit inblandad i.

Naturligtvis sprang jag ner på Pressbyrån för att köpa papperstidningen (jag tänkte att namnet ”Pressbyrån” skulle ge en indikation om deras utbud), men den hade de förstås inte. Så jag fick jaga runt i mina Stockholmskvarter innan jag hittade en matbutik som hade dagens Aftonbladet. Funderar på att rama in den.

Att öppna en sommarstuga

Att öppna upp sommarstugan för säsongen borde naturligtvis vara lustfyllt. Men tyvärr är det mest förknippat med ångest, eftersom varje vinter sätter sina spår i form av vattenläckor, elfel och maskiner som vägrar starta. Även om jag tömt ut allt vatten på hösten enligt konstens alla regler är det ingen garanti för att allt ska funka, eftersom huset dessutom hela tiden rör på sig. Torpargrunden från 1800-talet är ingenting som skulle passera Boverkets regler idag.

Mina barn och (ex)fruar brukar därför vägra att följa med när det är öppningsdags eftersom de vet att jag bara går runt och svär i ett par dagar.

Så hur gick det i år?

Jo tack. Direkt när jag satte på vattnet började det spruta inne i tvättrummet. Ett vattenrör hade sprungit läck. Duschblandaren ute i tvättstugan betedde sig inte heller som den ska, så det blev en akuttur till Biltema.

Årets sommarstugeöppning får betyget 2 av 5.

Mästarklass

En av många fördelar med att ha sin huvudinkomst från pensionen är att man kan välja sina jobb – om det verkar kul tackar jag ja, annars får det vara.

I höstas fick jag förfrågan om jag ville vara redaktör för en bok om strategi, hållbarhet, innovation och lönsamhet för företag – allt sådant som ligger väldigt långt från min komfortzon. Och det var just det som triggade mig. Jag tror dessutom det är helt rätt att välja en lekman för den här typen av uppdrag.

Idag släpptes boken och när jag jobbade med den insåg jag att det där med ekonomi faktiskt kan vara riktigt kul – förmodligen för att Martin Sköld har skrivit en bok som är lätt att ta till sig. Det är nästan så att jag blir sugen på att starta företag igen. Fjärde gången gillt?