En stor tomt kräver stora maskiner. Så när gräsmattan ska klippas är det den fyrhjuliga traktorn som gäller. Den är stabil. driftsäker och klipper även högt gräs. Åtminstone fram till det ögonblick då den plötsligt inte klipper alls. Förklaringen gick att hitta strax bakom gräsklipparen, där drivremmen låg som en död huggorm i gräset.

Som tur är har jag även en vanlig motorgräsklippare, som funkar alldeles utmärkt. Det vill säga om inte dragsnöret hade lossnat redan vid första startförsöket.

Återstår gjorde den gamla helmanuella gräsklipparen – en klassisk handjagare, som varken har smorts eller slipats sedan strax efter millennieskiftet.

I grunden finns det förstås inget bättre för kroppen, för gräsmattan och för miljön – för att inte prata om whacka-whacka-ljudet och doften av nyklippt gräs, i motsats till motorbuller och bensinångor.

Att baxa runt en osmord handjagare kräver dock sin man, inte minst när gräsmattan är stor som en rugbyplan. Det blev ett heldagsprojekt, som var betydligt tuffare än ett maratonpass på gymmet. Och träningsvärken dagen därpå var inte att leka med.

Men gräsmattan blev i alla fall fin. Till sist.