”Du måste ta hand om dig, farsan!” Sönernas uppmaning är tyvärr motiverad eftersom jag igår eftermiddag lyckades snubbla på gatan för andra gången på ett drygt år – jag föll handlöst ner med ansiktet och händerna i asfalten. Jag var spik nykter och gick inte och stirrade i telefonen – jag vara bara klantig, än en gång. Och än en gång hade jag änglavakt. Jag har en rejäl fläskläpp, sår i pannan, lätt huvudvärk och skrapsår på båda händerna. Men ingen hjärnskakning eller brutna ben, och både tänderna och gitarrfingrarna klarade sig. Det är bara min stolthet som är sårad.