Stambyte. Spontant har jag svårt att hitta ett bättre exempel på begreppet ”ett nödvändigt ont”. Kvarteret där jag bor är byggt i slutet av sjuttiotalet, så det går liksom inte att undvika.

Eftersom detta är en av innerstadens största bostadsrättsföreningar kommer bytesprocessen att ta flera år. Det upphandlade entreprenörsföretaget går metodiskt till väga, en port i taget, och jag hade förstås hoppats att de skulle ta min trappuppgång på sommarhalvåret så att jag kunde rymma upp till släktgården i Orsa.

Men icke. 25 februari till 13 mars är jag utan vatten i lägenheten och har hantverkare här mellan åtta på morgonen och fem på eftermiddagen. För att underlätta för oss boende har föreningen monterat något slags handfat ute i trapphuset, som mest får mig att associera till en tredje klassens campingplats. Toaletter och dusch ska också finnas i närheten – det är ett informationsmöte inbokat i veckan.

Men ibland har man försynen på sin sida. Det visar sig att ett par av mina bästa vänner är på långsemester utomlands under precis den här perioden, så jag har fått låna deras lägenhet under hela stambytet. Tacksam är bara förnamnet.

Samtidigt har jag all min verksamhet hemma i lägenheten, så det kommer att bli mycket pendlande mellan Vasastan och Kungsholmen de närmaste månaderna.

Om jag ser fram emot 13 mars?

Har påven balkong?