Efter 150 år blev släktgården alltså med dusch och toalett strax före årsskiftet – ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för undertecknad.

Tre veckor senare blev jag av med båda toaletterna hemma på Hagagatan, då stambytet drog igång. Så hur jag än bär mig åt är det tydligen inte meningen att jag ska få uträtta mina behov hemmavid.

Det är väl det som kallas ironi?

Tack och lov är människan anpassningsbar. Jag har nu avverkat fyra veckors stambyte och det känns mer eller mindre självklart att inte ha vatten, dusch och toa hemma i lägenheten. Och om jag inte kände mina grannar tidigare så gör jag det nu, när vi tidigt på morgonen och sent på kvällen möts nere i föreningens källartoalett där vi köar med våra tandborstar i hand.

Tre veckor kvar…