Ny musik, nya (gamla) gubbar

Man kan aldrig vara med i för många rockband samtidigt (gammalt djungelordspråk). I synnerhet om man är pensionär och det är ont om duvor att mata. Det senaste bandet heter Southern Country Soulution, där vi nu har börjat skriva låtar tillsammans i ett hisnande tempo. Förhoppningsvis kommer resultatet att höras i de vanliga kanalerna inom kort. Så håll utkik!

Orphan

Oavsett hur gammal du är påstås det att någonting händer inom dig när du blir föräldralös, utöver sorgen och saknaden.

Tidigare har det här bara varit ett teoretiskt resonemang men för en månad sedan det blev en realitet, mindre än ett halvår efter att jag gick i pension. Plötsligt är jag familjens ålderman. Next in line, liksom. Min tid här känns inte längre oändlig. Och då är det viktigare än någonsin att inte slösa bort den på energitjuvar, själsdödande arbetsuppgifter eller att irritera sig på saker jag inte kan påverka.

2022 har varit ett omvälvande år med pension, död och ett politiskt styre i Sverige som bara var en ond dröm fram till i september. Många paradigmskiften, som det tydligen kallas idag. Nu måste jag smälta allt detta och fundera på hur jag vill att det ska se ut på andra sidan. Och jag har inte obegränsat med tid.

Aggressivt dubbelarbete

Jahapp. En knapp vecka efter att debutplattan lades ut bestämde aggregatorn (googla ordet!) att bara artister med feta skivkontrakt var kvalificerade att använda deras fina tjänst. Och nej, jag är inte en av dessa. Även om jag i stunder av hybris inbillar mig det.

Så det var bara att börja om från början: spara ner alla IPI-koder (googla igen!), leta rätt på Flac-filerna, hitta skivomslagen i rätt filformat och lägga upp rubbet en gång till.

Nu ligger i alla fall både albumet och singlarna ute på Spotify, Tidal, Amazon, iTunes och alla andra tänkbara (och otänkbara) plattformar. Gott så!

Post-yr

Efter två års ofrivillig coronapaus kunde Orsayran dra igång igen förra onsdagen. Kosläpp är ett understatement när över hundra musikanter invaderade Orsas gator. Inklusive yours truly.

Torsdagen var lite tuffare. Vi pratar dock inte betongkeps – däremot mandolinfingrar. Fem-sex timmars konstant spelande sätter sina spår. Men snart så är det onsdag, då försöker vi igen. Livet är en fest!

Semesterparadoxen

Om man bara en knapp månad efter att ha gått i pension åker upp till sommarstugan för att som vanligt tillbringa fyra-fem veckor i den mentala hängmattan – går man då på en mångårig semester? Eller är det tvärtom – är det slutsemestrat nu? En djupt existentiell fråga som man kan fördjupa sig i under semestern… som i själva verket ju inte alls är en semester. Eller hur det var nu igen.

Så mycket äldre

Fem år? Tio år? Livet ut? Efterlevandeskydd eller ej? Att gå i pension är nästan ett heltidsarbete i sig, i kontakten med alla pensionsbolag och med alla livsavgörande beslut som måste fattas – och som någonstans landar i hur gammal jag avser att bli. Vilket förstås är en absurd fråga att försöka besvara.

Om jag gissade rätt vet jag först om tio, tjugo eller trettio år. Men när jag summerar juniutbetalningarna så tycks de i alla fall matcha min prognos. So far, so… old.

Naked Singer

Förslag till tv-programformat: Korsa ”Naked Attraction” med ”Masked Singer”. Maskerade kändisar visar upp sina könsdelar i teve och en panel får gissa vem som genitalierna tillhör.

Om vi sedan slänger in en skopa ”Så mycket bättre” och låter deltagarna tolka varandras könsdelar garanterar jag en miljonpublik!

(Jaja, det är sådana här kreativa idéer man får när man ligger nerbäddad med covid.)

Sist på bollen

”Gud, så 2021.” Sådan var reaktionen hos polarna när jag igår diagnosticerades med covid-19. Vilket förstås också är ett sätt att inleda pensionärstillvaron. Ett av de sämre, skulle jag vilja påstå.