En helg är en helg är en helg

Åh nej, är det redan vardag efter fyra dagars påskledighet?

Det är en märklig fråga att ställa sig som pensionär. Jag är ju liksom ledig alla dagar, även om jag är fullt sysselsatt. Nio till fem finns inte längre och enda skillnaden mellan söndagar och onsdagar är att Systembolaget är stängt i det förstnämnda fallet.

Likväl finns fredagskänslan kvar där, kanske för evigt. Pavlovs hund flyttar man inte på över en kafferast. Och egentligen är det ju bara positivt. Måndagskänslan skulle jag däremot gärna skippa.

Boupptecknad

En av de tusen saker man behöver ta itu med som nybliven föräldralös är att låta upprätta en bouppteckning – något som tidigare bara har varit ett diffust begrepp men som nu har blivit verklighet i allra högsta grad. Det låter ganska formellt och trist och sådär, men vem vet vad som kan uppdagas? Finns det ett testamente? Kommer det att dyka upp några okända arvingar (lex Stenbeck)? Hade mor några förmögenheter eller andra tillgångar som ingen kände till?

Det visade sig dock vara tämligen odramatiskt. Jag och brorsan är enda arvingarna, det fanns inga hemliga bankkonton (förutom en blygsam engelsk pensionsförsäkring som vi har lagt många timmar för att få loss utan att lyckas) och mor har inte testamenterat allt hon äger till ett härbärge för hemlösa katter. Så nu återstår bara den jobbigaste biten: att tömma och sälja föräldrahemmet.

Sysslolös? Moi?

”Hur ska du få tiden att gå? Du kommer ju att bli totalt uttråkad.” Den besserwissiga kommentaren har jag fått rätt många gånger sedan jag gick i pension vid 64. (Eller så är de bara avundsjuka.)

Well, jag kan trygga er med att detta inte är ett problem. Mina dagar upptas numera av ideellt jobb för två idrottsklubbar, ett bokprojekt som har börjat ta fart, pro-bono-jobb för en ungdomssatsning, en bouppteckning som drar ut på tiden, regelbundna rep med två (eller möjligen tre) rockband samt en hel massa oskrivna låtar som bara ligger där och väntar.

Så min följdfråga är: Hur fan har jag haft tid att jobba heltid i alla dessa år?

44 år senare

1979 åkte jag Vasaloppet för första gången, iklädd glesbygdskavaj (orange Helly-Hansen) och ett par gamla träningsbyxor. Skidorna var av trä och gav ingenting gratis.

Igår tog yngste sonen över stafettpinnen, vilket var på tiden. Och jodå, han åkte snabbare än mina tio timmar och åtta minuter. Snyggt jobbat!

Ding-a-dong-dongel

Det finns ett antal företeelser i vardagen som uppenbarligen är skapade av människor som borde skaka galler. Länge.

Ett exempel är påslakan utan hörnhål. Ett annat är dongeln – en till synes oförarglig tingest som alla vi som sysslar med musik har svurit över ett oräkneligt antal gånger. Framför allt när vi har glömt den hemma.

Du kan nämligen packa ner inspelningsutrustningen, köra bil från Stockholm till exempelvis Järvsö (60 mil tur och retur) och rigga upp prylarna i en ljudisolerad lada bara för att upptäcka att du har glömt dongeln hemma i stan. Vilket innebär att det är kört. Och det finns som bekant inga genvägar till det perfekta ljudet. Eller i det här fallet till ljud överhuvudtaget. En dongel är nämligen att slags hårdvarulås som ska förhindra piratkopiering. Och utan den kan du inte ens öppna programmet.

Därför tackar jag – helt oponsrat – det tyska programvaraföretaget Steinberg, som i sin senaste version av sequencerprogrammet Cubase Pro har skippat dongeln och litar på att vi som slantat upp femsiffriga belopp för deras program håller det för oss själva. Och självklart gör vi det – allt för att slippa riskera dongelns återkomst.

Vuxna män gör saker tillsammans

”Rubriken måste alltid ha täckning i texten” brukar jag predika när jag håller mina skrivkurser.

Jag lever dock inte alltid som jag lär. När jag skriver musik ihop med andra musikanter handlar det nämligen snarare om vuxna män som gör saker isär.

Hur då? Jo, skaffa samma programvara och en delad mapp i molnet. Sedan behöver ni aldrig träffa varandra över huvud taget. Den nyligen släppta nyårslåten med Southern Country Soulution är ett färskt exempel på detta. Någon av oss lade upp en låtidé i dropbox – sedan turades jag och medkompositören Bosse om med att flytta runt, lägga till och dra ifrån. ”Din refräng var lite tam så jag gjorde om den till ett stick och spelade in ett nytt förslag.” ”Jag tog bort en av elgitarrerna på tredje versen och lade en mandolin i stället.” ”Bryggan var för lång så jag strök andra halvan.”

I slutänden kom ingen av oss ihåg vem som hade bidragit med vad. Men än sen då? Resultatet blev ju rätt bra, och det är det som räknas.

Dessutom träffar man så mycket folk ändå.

Maskinparken

Vad är det egentligen med popmusiker och deras instrument? Jag vet inte hur många gitarrer som har passerat under årens lopp – och hur många av dem som jag ångrar att jag har sålt (typ alla). Men i ungdomen, då ekonomin inte var så stabil, gällde principen en in – en ut. Tyvärr.

Idag är det dock mer in än ut. Eller som det talesättet lyder: ”Hur många gitarrer kan man ha?” Svar: ”En till.” Varje gitarr har sitt eget sound samtidigt som varje låt insisterar på att gitarren ska vara stämd på ett visst sätt, vilket i sin tur innebär ett j-a fipplande med barréklämmor och rattande av stämskruvar. Om man inte har förberett färdigstämda gitarrer för varje låt förstås.

Dessutom är de ju så vackra.

Ergo: Man. Kan. Aldrig. Ha. För. Många. Gitarrer.

Cirkeln är sluten

För sisådär femtiotvå år sedan hade jag min dittills största musikaliska upplevelse när jag följde med min klasskamrat Roger hem från skolan för att kolla in hans popband som repade i källaren. Gitarr och trummor men ännu ingen bas, som det heter i Nationalteaterns låt. Jag tyckte det lät fantastiskt och de lovade att jag skulle få vara med om jag köpte en bas. Förmodligen sade de det mest för att slippa mitt tjat, men i så fall ångrade de sig nog bittert när jag vid nästa rep dök upp med en sexsträngad Höfnerbas inköpt på Owes Husvagnar (!) i Mora.

Ett litet aber var förstås att jag aldrig hade spelat bas tidigare, så det krävdes stort tålamod hos de andra i bandet. Men efter något år hade jag i alla fall lärt mig hjälpligt var tonerna sitter och de enklaste basgångarna.

Så småningom dumpade jag dock basen och gick över till gitarr, som jag nog egentligen hade velat spela hela tiden. Och sedan dess har jag trakterat de flesta instrument jag kommit över, mest för att jag varit för rastlös för att grotta ner mig ordentligt i kaninhålet. Piano, saxofon, mandolin, orgel… you name it.

Basen har jag däremot knappt rört sedan dess. Fram till idag. Numera trakterar jag nämligen basen i det trevliga countrypunkbandet Bo H-son Band. Så det är bara att nöta på – att plugga in en tretimmarsrepertoar och samtidigt lära sig ett instrument för andra gången kräver sina timmar. Det är tur att jag har gått i pension…

Ta mig hundra dagar härifrån

OK, konkurrensen är stenhård med tanke på hur Sverige periodvis har styrts av olika konstellationer under 2000-talet.

Men likväl – efter hundra dagar är frågan oundviklig: Har vi någonsin i modern tid haft en så korrumperad, syltryggad, opportunistisk och lögnaktig regering som idag? Jag tvivlar verkligen.

(Man skulle dessutom kunna lägga till snömosig, om det nu finns ett sådant ord. Det är väldigt tomma tunnor som skramlar väldigt högt på sina håll.)