Livet utan prostata

Förrförra våren fick jag diagnosen prostatacancer efter att ha gjort fem (!) olika tester, varav jag har valt att förtränga några (pun not intended). ”Det är ingen fara, alla gubbar får prostatacancer förr eller senare men oftast hinner ni dö av något annat först”, lugnade mig en släkting som jobbar inom sjukvården. Därför gör man ofta ingenting – tumören får ligga kvar medan man regelbundet kollar att den inte sprider sig.

I mitt fall fanns det dock en risk att den skulle göra just det: sprida sig. Så läkarna rekommenderade mig att låta ta bort den – antingen med strålning eller genom operation. I det läget kändes det inte som en jättebra idé att ifrågasätta deras yrkeskunskaper, och eftersom jag gillar när det går undan valde jag operation. In på morgonen, räkna baklänges till tio, vakna vid lunchtid en kroppsdel fattigare och hem nästa dag. Wham bam thank you mam. De följande två veckorna tillbringades sedan i sängen med kateter, tegelstensromaner och morfin. Och sedan dess har jag fått göra regelbundna knipövningar.

Idag har det gått exakt två år sedan jag opererades. Och i stort sett har det faktiskt gått som på räls. Alla kroppsfunktioner funkar fortfarande, även om jag inte kan få fler barn – något jag knappast sörjer vid 64 års ålder. Och vid senaste återbesöket sade min läkare att ”du kan glömma det här nu, du är helt frisk”. Gott så!

Sisyfos all over

Det är över ett halvår sedan mor dog och det pågående arbetet med att tömma villan får Sisyfos och hans stenjävel att framstå som löjliga. Dryga femtio år av lager på lager på lager på lager.

Visst skulle kan kunna hiva rubbet, men det känns respektlöst mot föräldrarna. Så nu sitter jag isolerad i en kåk ovan Siljan och går igenom vartenda papper, pinal och pryl som har gömt sig i alla tänkbara skrymslen. Det är en blandning av reningsbad, sorgearbete, exorcism och dödstädning (både min egen och mina föräldrars) på en och samma gång – det känns viktigt på något vis. Men mest av allt är det långtråkigt. Så nu får det räcka för idag. Det är ju trots allt valborgsmässoafton.

Släpphippa!

20 maj är en stor dag. I alla fall för oss i Southern Country Soulution. Då släpper vi nämligen vår nya EP ”Sometimes” och har samtidigt vår allra första livespelning, i alla fall med den här sättningen.

Släpphippan sker inte på Harvest Home, Peppar eller något annat krypin i Stockholm, utan på Soldvägen 38 på Sollerön. Morarötterna går ju aldrig riktigt ur.

Vill du gå? Såklart du vill! Mejla mig så skickar jag en inbjudan!

En helg är en helg är en helg

Åh nej, är det redan vardag efter fyra dagars påskledighet?

Det är en märklig fråga att ställa sig som pensionär. Jag är ju liksom ledig alla dagar, även om jag är fullt sysselsatt. Nio till fem finns inte längre och enda skillnaden mellan söndagar och onsdagar är att Systembolaget är stängt i det förstnämnda fallet.

Likväl finns fredagskänslan kvar där, kanske för evigt. Pavlovs hund flyttar man inte på över en kafferast. Och egentligen är det ju bara positivt. Måndagskänslan skulle jag däremot gärna skippa.

Boupptecknad

En av de tusen saker man behöver ta itu med som nybliven föräldralös är att låta upprätta en bouppteckning – något som tidigare bara har varit ett diffust begrepp men som nu har blivit verklighet i allra högsta grad. Det låter ganska formellt och trist och sådär, men vem vet vad som kan uppdagas? Finns det ett testamente? Kommer det att dyka upp några okända arvingar (lex Stenbeck)? Hade mor några förmögenheter eller andra tillgångar som ingen kände till?

Det visade sig dock vara tämligen odramatiskt. Jag och brorsan är enda arvingarna, det fanns inga hemliga bankkonton (förutom en blygsam engelsk pensionsförsäkring som vi har lagt många timmar för att få loss utan att lyckas) och mor har inte testamenterat allt hon äger till ett härbärge för hemlösa katter. Så nu återstår bara den jobbigaste biten: att tömma och sälja föräldrahemmet.

Sysslolös? Moi?

”Hur ska du få tiden att gå? Du kommer ju att bli totalt uttråkad.” Den besserwissiga kommentaren har jag fått rätt många gånger sedan jag gick i pension vid 64. (Eller så är de bara avundsjuka.)

Well, jag kan trygga er med att detta inte är ett problem. Mina dagar upptas numera av ideellt jobb för två idrottsklubbar, ett bokprojekt som har börjat ta fart, pro-bono-jobb för en ungdomssatsning, en bouppteckning som drar ut på tiden, regelbundna rep med två (eller möjligen tre) rockband samt en hel massa oskrivna låtar som bara ligger där och väntar.

Så min följdfråga är: Hur fan har jag haft tid att jobba heltid i alla dessa år?

44 år senare

1979 åkte jag Vasaloppet för första gången, iklädd glesbygdskavaj (orange Helly-Hansen) och ett par gamla träningsbyxor. Skidorna var av trä och gav ingenting gratis.

Igår tog yngste sonen över stafettpinnen, vilket var på tiden. Och jodå, han åkte snabbare än mina tio timmar och åtta minuter. Snyggt jobbat!

Ding-a-dong-dongel

Det finns ett antal företeelser i vardagen som uppenbarligen är skapade av människor som borde skaka galler. Länge.

Ett exempel är påslakan utan hörnhål. Ett annat är dongeln – en till synes oförarglig tingest som alla vi som sysslar med musik har svurit över ett oräkneligt antal gånger. Framför allt när vi har glömt den hemma.

Du kan nämligen packa ner inspelningsutrustningen, köra bil från Stockholm till exempelvis Järvsö (60 mil tur och retur) och rigga upp prylarna i en ljudisolerad lada bara för att upptäcka att du har glömt dongeln hemma i stan. Vilket innebär att det är kört. Och det finns som bekant inga genvägar till det perfekta ljudet. Eller i det här fallet till ljud överhuvudtaget. En dongel är nämligen att slags hårdvarulås som ska förhindra piratkopiering. Och utan den kan du inte ens öppna programmet.

Därför tackar jag – helt oponsrat – det tyska programvaraföretaget Steinberg, som i sin senaste version av sequencerprogrammet Cubase Pro har skippat dongeln och litar på att vi som slantat upp femsiffriga belopp för deras program håller det för oss själva. Och självklart gör vi det – allt för att slippa riskera dongelns återkomst.

Vuxna män gör saker tillsammans

”Rubriken måste alltid ha täckning i texten” brukar jag predika när jag håller mina skrivkurser.

Jag lever dock inte alltid som jag lär. När jag skriver musik ihop med andra musikanter handlar det nämligen snarare om vuxna män som gör saker isär.

Hur då? Jo, skaffa samma programvara och en delad mapp i molnet. Sedan behöver ni aldrig träffa varandra över huvud taget. Den nyligen släppta nyårslåten med Southern Country Soulution är ett färskt exempel på detta. Någon av oss lade upp en låtidé i dropbox – sedan turades jag och medkompositören Bosse om med att flytta runt, lägga till och dra ifrån. ”Din refräng var lite tam så jag gjorde om den till ett stick och spelade in ett nytt förslag.” ”Jag tog bort en av elgitarrerna på tredje versen och lade en mandolin i stället.” ”Bryggan var för lång så jag strök andra halvan.”

I slutänden kom ingen av oss ihåg vem som hade bidragit med vad. Men än sen då? Resultatet blev ju rätt bra, och det är det som räknas.

Dessutom träffar man så mycket folk ändå.