Maskinparken

Vad är det egentligen med popmusiker och deras instrument? Jag vet inte hur många gitarrer som har passerat under årens lopp – och hur många av dem som jag ångrar att jag har sålt (typ alla). Men i ungdomen, då ekonomin inte var så stabil, gällde principen en in – en ut. Tyvärr.

Idag är det dock mer in än ut. Eller som det talesättet lyder: ”Hur många gitarrer kan man ha?” Svar: ”En till.” Varje gitarr har sitt eget sound samtidigt som varje låt insisterar på att gitarren ska vara stämd på ett visst sätt, vilket i sin tur innebär ett j-a fipplande med barréklämmor och rattande av stämskruvar. Om man inte har förberett färdigstämda gitarrer för varje låt förstås.

Dessutom är de ju så vackra.

Ergo: Man. Kan. Aldrig. Ha. För. Många. Gitarrer.

Cirkeln är sluten

För sisådär femtiotvå år sedan hade jag min dittills största musikaliska upplevelse när jag följde med min klasskamrat Roger hem från skolan för att kolla in hans popband som repade i källaren. Gitarr och trummor men ännu ingen bas, som det heter i Nationalteaterns låt. Jag tyckte det lät fantastiskt och de lovade att jag skulle få vara med om jag köpte en bas. Förmodligen sade de det mest för att slippa mitt tjat, men i så fall ångrade de sig nog bittert när jag vid nästa rep dök upp med en sexsträngad Höfnerbas inköpt på Owes Husvagnar (!) i Mora.

Ett litet aber var förstås att jag aldrig hade spelat bas tidigare, så det krävdes stort tålamod hos de andra i bandet. Men efter något år hade jag i alla fall lärt mig hjälpligt var tonerna sitter och de enklaste basgångarna.

Så småningom dumpade jag dock basen och gick över till gitarr, som jag nog egentligen hade velat spela hela tiden. Och sedan dess har jag trakterat de flesta instrument jag kommit över, mest för att jag varit för rastlös för att grotta ner mig ordentligt i kaninhålet. Piano, saxofon, mandolin, orgel… you name it.

Basen har jag däremot knappt rört sedan dess. Fram till idag. Numera trakterar jag nämligen basen i det trevliga countrypunkbandet Bo H-son Band. Så det är bara att nöta på – att plugga in en tretimmarsrepertoar och samtidigt lära sig ett instrument för andra gången kräver sina timmar. Det är tur att jag har gått i pension…

Ta mig hundra dagar härifrån

OK, konkurrensen är stenhård med tanke på hur Sverige periodvis har styrts av olika konstellationer under 2000-talet.

Men likväl – efter hundra dagar är frågan oundviklig: Har vi någonsin i modern tid haft en så korrumperad, syltryggad, opportunistisk och lögnaktig regering som idag? Jag tvivlar verkligen.

(Man skulle dessutom kunna lägga till snömosig, om det nu finns ett sådant ord. Det är väldigt tomma tunnor som skramlar väldigt högt på sina håll.)

Identitetskris

Något som uppstår när du fortfarande är besviken över att de har slutat fråga efter leg på Systembolaget och du tio minuter senare – i kassan på ICA – får frågan "Vill du använda din seniorrabatt?"

New Year's Eve

Vi hann!

Hann vad?

Se inlägget ”Kampen mot klockan” den 17 december!

Efter att ha degat lite extra för att hamna i gräddfilen hann vi få ut vårt nyårsepos före deadline, så låten ligger nu ute på alla tänkbara och otänkbara streamingsajter. Jag ger mig fan på att den går att hitta även på darknet, hur man nu hittar dit.

Jag, Bosse och de övriga i Southern Country Soulution fick till tre minuter och tjugo sekunder nyårspop med extra allt. Bjällror? Check. Änglakörer? Check. Mandoliner? Check. Vi fick till och med in en tonartshöjning – bara en sån sak. More is more! Och mer musik från Southern Country Soulution kommer 2023.

Have a happy New Yeeeeeear!

Kampen mot klockan

Jag och barndomsvännen Bosse tyckte att det fanns ohemult många jullåtar men alldeles för få nyårslåtar. Så vi skrev en tillsammans, som vi nu ska hinna spela in, mixa, mastra och publicera på två veckor. För det vore ju lite av ett antiklimax att ge ut en nyårslåt fjärde januari. Vi får se om vi lyckas – jag återkommer i ärendet!

Pensionärsparadoxen

Under mina dryga trettio år som konsult var det en naturlig del av jobbet att ragga uppdrag och hitta nya kunder. Oftast gick det rätt bra.

Som nybliven pensionär är den största utmaningen att bli av med samma kunder. Och det visar sig vara betydligt svårare.

Missförstå mig rätt nu – jag gillar mina kunder jättemycket. Det är därför det är så svårt att tacka nej när de ber mig köra ett varv till. Lite smickrande är det ju dessutom, så nu sitter jag här och svär över att jag har så förtvivlat svårt att säga nej.

Jag kanske ska skaffa hemligt telefonnummer?

Doktor Hellings väg 4

En av många konsekvenser av att jag blev föräldralös för två månader sedan är att jag plötsligt äger en halv villa i Mora, trettio mil hemifrån. Så nu går jag omkring i kåken där jag växte upp, gräver slumpvis i högar med papper och flyttar på saker från ett rum till ett annat. Under de femtiotvå år som mina föräldrar bodde där har allt bara lagts på hög. Och nu måste jag förbereda för att en fastighetsmäklare så småningom ska göra villan så opersonlig som möjligt (det som kallas för homestyling) och sedan sälja den till främmande personer.

Det är en jävla process att vänja sig vid detta också, liksom vid allt annat i samband med min mors död.

Sex månader senare

Halvårsjubileum som pensionär, men det känns fortfarande lite som en förlängd semester. Nu råkade visserligen de tre första månaderna heta juni, juli och augusti. Så det var först när vänner och bekanta återgick till jobbet samtidigt som jag själv fick säga nej till förfrågningar om kommunikationsinsatser, som det sakta började kännas som på riktigt. Men jag är inte riktigt i mål ännu, känslan är fortfarande att jag ska ner i gruvan igen när måndagen kommer. Jag får väl helt enkelt sätta mig i ett hörn och vänta på att det ska gå över.