Ett år senare

Idag är det ett år sedan jag öppnade mitt Kinder-Egg: jag fyllde 64, jag gick i pension och jag skivdebuterade som soloartist (läs: jag släppte mina låtar på The Internet). Sedan dess har jag lyckats avveckla jobb-Krister så gott det går, för att i stället kunna lägga energin på en uppföljare till Still Your Man.

Det kommer dock alltid något annat i vägen, som det brukar heta. Livet tror jag det kallas. Dessutom har jag ju nya lekkamrater att göra musik tillsammans med i bandet Southern Country Soulution (det tog ett tag innan jag upptäckte ordleken soul-ution). Så uppföljaren dröjer nog ett tag till. Men den som väntar på något gott (vilket väl mest är jag själv) väntar… alltid för länge.

Ketchupeffekten

Efter att inte ha uppträtt inför publik sedan före pandemin var det till sist dags i lördags. Och varför inte slå på stort när man äntligen håller på? Lördagen inleddes sålunda med en akustisk spelning vid invigningen av Moras nya återvinningsbutik (varför associerar jag till när jag såg Snoddas uppträda på EPA sisådär femtio år tidigare?) – fyra set, så vi fick gräva djupt i repertoaren.

Sedan några timmars matpaus och soundcheck innan vi hade officiell släpphippa för nya EP:n Sometimes. Och ovanpå detta ett improviserat jam framåt nattkröken.

När jag lade mig hade jag gått 29 615 steg enligt fotbojan – nytt personligt rekord! Dessvärre ett falskt sådant eftersom fotarbetet bakom pianot registreras. Moving to stand still…

Ibland* händer det

Eureka! Vår nya EP Sometimes ligger nu ute på alla musikplattformarna. Och det är fyra finfina låtar – både country, herrpop och klassiskt gitarrmangel. På titelspåret gästar dessutom Christer Åberg på pedal steel, bara en sån sak.
*Pun intended.

Livet utan prostata

Förrförra våren fick jag diagnosen prostatacancer efter att ha gjort fem (!) olika tester, varav jag har valt att förtränga några (pun not intended). ”Det är ingen fara, alla gubbar får prostatacancer förr eller senare men oftast hinner ni dö av något annat först”, lugnade mig en släkting som jobbar inom sjukvården. Därför gör man ofta ingenting – tumören får ligga kvar medan man regelbundet kollar att den inte sprider sig.

I mitt fall fanns det dock en risk att den skulle göra just det: sprida sig. Så läkarna rekommenderade mig att låta ta bort den – antingen med strålning eller genom operation. I det läget kändes det inte som en jättebra idé att ifrågasätta deras yrkeskunskaper, och eftersom jag gillar när det går undan valde jag operation. In på morgonen, räkna baklänges till tio, vakna vid lunchtid en kroppsdel fattigare och hem nästa dag. Wham bam thank you mam. De följande två veckorna tillbringades sedan i sängen med kateter, tegelstensromaner och morfin. Och sedan dess har jag fått göra regelbundna knipövningar.

Idag har det gått exakt två år sedan jag opererades. Och i stort sett har det faktiskt gått som på räls. Alla kroppsfunktioner funkar fortfarande, även om jag inte kan få fler barn – något jag knappast sörjer vid 64 års ålder. Och vid senaste återbesöket sade min läkare att ”du kan glömma det här nu, du är helt frisk”. Gott så!

Sisyfos all over

Det är över ett halvår sedan mor dog och det pågående arbetet med att tömma villan får Sisyfos och hans stenjävel att framstå som löjliga. Dryga femtio år av lager på lager på lager på lager.

Visst skulle kan kunna hiva rubbet, men det känns respektlöst mot föräldrarna. Så nu sitter jag isolerad i en kåk ovan Siljan och går igenom vartenda papper, pinal och pryl som har gömt sig i alla tänkbara skrymslen. Det är en blandning av reningsbad, sorgearbete, exorcism och dödstädning (både min egen och mina föräldrars) på en och samma gång – det känns viktigt på något vis. Men mest av allt är det långtråkigt. Så nu får det räcka för idag. Det är ju trots allt valborgsmässoafton.

Släpphippa!

20 maj är en stor dag. I alla fall för oss i Southern Country Soulution. Då släpper vi nämligen vår nya EP ”Sometimes” och har samtidigt vår allra första livespelning, i alla fall med den här sättningen.

Släpphippan sker inte på Harvest Home, Peppar eller något annat krypin i Stockholm, utan på Soldvägen 38 på Sollerön. Morarötterna går ju aldrig riktigt ur.

Vill du gå? Såklart du vill! Mejla mig så skickar jag en inbjudan!

En helg är en helg är en helg

Åh nej, är det redan vardag efter fyra dagars påskledighet?

Det är en märklig fråga att ställa sig som pensionär. Jag är ju liksom ledig alla dagar, även om jag är fullt sysselsatt. Nio till fem finns inte längre och enda skillnaden mellan söndagar och onsdagar är att Systembolaget är stängt i det förstnämnda fallet.

Likväl finns fredagskänslan kvar där, kanske för evigt. Pavlovs hund flyttar man inte på över en kafferast. Och egentligen är det ju bara positivt. Måndagskänslan skulle jag däremot gärna skippa.

Boupptecknad

En av de tusen saker man behöver ta itu med som nybliven föräldralös är att låta upprätta en bouppteckning – något som tidigare bara har varit ett diffust begrepp men som nu har blivit verklighet i allra högsta grad. Det låter ganska formellt och trist och sådär, men vem vet vad som kan uppdagas? Finns det ett testamente? Kommer det att dyka upp några okända arvingar (lex Stenbeck)? Hade mor några förmögenheter eller andra tillgångar som ingen kände till?

Det visade sig dock vara tämligen odramatiskt. Jag och brorsan är enda arvingarna, det fanns inga hemliga bankkonton (förutom en blygsam engelsk pensionsförsäkring som vi har lagt många timmar för att få loss utan att lyckas) och mor har inte testamenterat allt hon äger till ett härbärge för hemlösa katter. Så nu återstår bara den jobbigaste biten: att tömma och sälja föräldrahemmet.

Sysslolös? Moi?

”Hur ska du få tiden att gå? Du kommer ju att bli totalt uttråkad.” Den besserwissiga kommentaren har jag fått rätt många gånger sedan jag gick i pension vid 64. (Eller så är de bara avundsjuka.)

Well, jag kan trygga er med att detta inte är ett problem. Mina dagar upptas numera av ideellt jobb för två idrottsklubbar, ett bokprojekt som har börjat ta fart, pro-bono-jobb för en ungdomssatsning, en bouppteckning som drar ut på tiden, regelbundna rep med två (eller möjligen tre) rockband samt en hel massa oskrivna låtar som bara ligger där och väntar.

Så min följdfråga är: Hur fan har jag haft tid att jobba heltid i alla dessa år?