Som musikant har man ett antal kriterier som indikerar att det har varit en lyckad kväll.
Ett av dessa är om man kommer hem och har ölbiljetter kvar.
Hur i all världen kan detta vara tecken på att något var lyckat, undrar säkert vän av ordning?
Svaret är enkelt: Om det är riktigt jävla roligt att spela har man inte tid åt sådana trivialiteter som ölkonsumtion.
Igår spelade jag i nio timmar på Tidningskvarterens smakfestival. Och jag kom hem med fem ölbiljetter i fickan.
‘Nough said
När berget kommer till Mohammed
…eller hur nu det gamla talesättet lyder. På lördag invaderas i alla fall Stockholms tidningskvarter av Orsas gator. Eller åtminstone av de musikanter som sommartid brukar spela på Sveriges största gatumusikfestival Orsayran. Själv slipper jag dock gå upp i svinottan för åka med den buss som lämnar Orsa 06.00 – jag tar fyrans buss från Odenplan i stället. Det känns som en lagom lång resa.
Ses vi där?
HD-rock
”Svängigt, rockigt och fullt ös med ett av klubbens favoritband.” Så beskrivs H:SON i programbladet för Harley-Davidson Club Swedens internationella träff, som ägde rum i helgen. Jag vet inte riktigt om det finns någon genre som heter HD-rock, men vi nöjer oss med att konstatera att de har god smak. Och spelningen? En höjdare, naturligtvis!
Hälsingehambo
Idyll var bara förnamnet när vi i måndags satte upp vår föreställning HANK på fantastiska Karlsgården i Järvsö. Solen i ögonen? Inga problem, vi har ju hattar.
Som grädde på moset ryckte Christer Åberg in som understudy på bas. Det var svårt att hitta någon mer lämpad med tanke på att han själv har uppträtt på The Grand Ole Opry.
Det blir fler framträdanden i höst så håll utkik!
Hachiko
I onsdags var huset belamrat av sönerna, deras familjer och dessutom ett par musikanter som tittade förbi. Det var kulmen på de två veckor då den årliga släktinvasionen inträffar varje år – för övrigt de två roligaste veckorna på hela året. I torsdags blev det dock ett abrupt slut på nöjet, då samtliga besökare for söderut (några hela vägen till Palma). Kvar blev hunden Ben, som varje morgon kräver att få gå upp till härbret där husse och matte sov – kanske har de dykt upp under natten? Men det har de inte, så Ben får nöja sig med att vakta och längta.
I de djupa källarvalven
Varje sommar i stugan kräver ett sommarstugeprojekt, det är sedan gammalt. Man skulle förstås kunna hävda att ommålningen av huset var ett sådant, men eftersom jag lade ut det på entreprenad räknas det inte i min bok.
I år har jag därför tagit itu med jordkällaren, som har funnits där i säkert hundra år och som inte har fått den omvårdnad den förtjänar. Att jag hittade ostar som har lagrats där sedan 2010 säger det mesta. Det krävdes en heldags arbete bara för att kunna komma fram till dörren, som var belamrad av sly och ogräs. Lite som törnesnåren runt Törnrosaslottet. Eller det kanske var en överdrift förresten, men den är väl dold av vegetationen.
Fortsättning följer!
Back to basics (a.k.a Konsten att klippa en gräsmatta)
En stor tomt kräver stora maskiner. Så när gräsmattan ska klippas är det den fyrhjuliga traktorn som gäller. Den är stabil. driftsäker och klipper även högt gräs. Åtminstone fram till det ögonblick då den plötsligt inte klipper alls. Förklaringen gick att hitta strax bakom gräsklipparen, där drivremmen låg som en död huggorm i gräset.
Som tur är har jag även en vanlig motorgräsklippare, som funkar alldeles utmärkt. Det vill säga om inte dragsnöret hade lossnat redan vid första startförsöket.
Återstår gjorde den gamla helmanuella gräsklipparen – en klassisk handjagare, som varken har smorts eller slipats sedan strax efter millennieskiftet.
I grunden finns det förstås inget bättre för kroppen, för gräsmattan och för miljön – för att inte prata om whacka-whacka-ljudet och doften av nyklippt gräs, i motsats till motorbuller och bensinångor.
Att baxa runt en osmord handjagare kräver dock sin man, inte minst när gräsmattan är stor som en rugbyplan. Det blev ett heldagsprojekt, som var betydligt tuffare än ett maratonpass på gymmet. Och träningsvärken dagen därpå var inte att leka med.
Men gräsmattan blev i alla fall fin. Till sist.
Sparrgården 2.0
Regn, rusk och till och med snö gjorde att det tog över en månad att få huset färdigmålat. Men den som väntar på något gott …och resultatet är femplus – det känns som att komma upp till ett helt nytt hus (ända tills man kliver in i den fula sjuttiotalsmålade tamburen). Dalkullans måleri rekommenderas varmt för dig som bor i Ovansiljan och vill ha ett riktigt proffsjobb!
Tack, Järvsö!
Förra helgen var det countryfestival i Järvsö, där Lost Higway Boys spelade för sin största publik hittills. Alltför få personer känner till Hank Williams – även bland countryfolk – så vi har en kulturgärning framför oss. Och vi har redan lyckats omvända en och annan skeptiker!
Midsommarstängt
Frågor på det?
