”A lot of our passengers eat this”

I helgen var det dags för den årliga Publikkonferensen hemma hos kollegan Rikard i Alicante. Vi lade visserligen ner firman för flera år sedan men det är en bisak i sammanhanget – man behöver väl inte sluta hänga med folk man gillar bara för att man inte jobbar ihop längre?

Jag kunde också snabbt konstatera att allt var som vanligt när vi ses: Patrik löser världsproblemen, Benke tappar saker och Åbbe klagar på maten. När han försökte skicka ut flygplanspastan fick han dock nobben. ”This is uneatable and doesn’t look at all like in the picture – I want another meal”, var Åbbes argument. Stewarden svarade torrt ”a lot of our passengers at Norwegian eat this” och gick därifrån.

Vissa saker är konstanta.

En epok går i graven

För 25 år sedan anmälde jag båda mina söner till Norrtulls SKs fotbollsskola – något som kom att få en avgörande betydelse för våra liv, eftersom de fortsatt spela fotboll sedan dess och även jobbar med fotboll idag.

Men nu är sista kapitlet skrivet. Axel slutade i NSK för ett par år sedan medan Isak spelade sin sista match i fredags. Och vilket avslut det blev! När sönerna flyttades upp till herrlaget för fjorton år sedan var Norrtull fast förankrat i division 7, som är den lägsta serien. Sedan dess har NSK sakta klättrat uppåt i seriesystemet, och i fredags avslutade de årets säsong med en storseger mot Solna. Detta innebar serieseger i division 4 mellersta och uppflyttning till division 3 för första gången i klubbens historia, lagom inför hundraårsjubileet.

Det kallar jag att sluta med flaggan i topp.

Fläskläpp on stage

En asfaltsdykning (se tidigare inlägg) stoppar inte Vasastans tuffaste bassist. Ansiktsbehåring visade sig nämligen vara ett utmärkt kamouflage när Farbror Fläskläpp i fredags spelade på Global Living i Västerås tillsammans med H:SON+, som vi kallar oss internt när vi har utökat bandet med gäster på scenen. Att jag sedan lyckades köra käften rätt in i mikrofonen (eller om det var tvärtom) bidrog ytterligare till rockmyten eftersom blodsutgjutelse uppstod i tidigare nämnda fläskläpp. För ett kort ögonblick kände jag mig som Andrew W.K. (ni får googla). Men det gick snabbt över.

För övrigt var det en fantastiskt rolig spelning, mycket tack vare gästgitarrist Hasse och den förnämliga kören L.S.I.

Fläskläpp

”Du måste ta hand om dig, farsan!” Sönernas uppmaning är tyvärr motiverad eftersom jag igår eftermiddag lyckades snubbla på gatan för andra gången på ett drygt år – jag föll handlöst ner med ansiktet och händerna i asfalten. Jag var spik nykter och gick inte och stirrade i telefonen – jag vara bara klantig, än en gång. Och än en gång hade jag änglavakt. Jag har en rejäl fläskläpp, sår i pannan, lätt huvudvärk och skrapsår på båda händerna. Men ingen hjärnskakning eller brutna ben, och både tänderna och gitarrfingrarna klarade sig. Det är bara min stolthet som är sårad.

När Yran kom till stan

Som musikant har man ett antal kriterier som indikerar att det har varit en lyckad kväll.
Ett av dessa är om man kommer hem och har ölbiljetter kvar.
Hur i all världen kan detta vara tecken på att något var lyckat, undrar säkert vän av ordning?
Svaret är enkelt: Om det är riktigt jävla roligt att spela har man inte tid åt sådana trivialiteter som ölkonsumtion.
Igår spelade jag i nio timmar på Tidningskvarterens smakfestival. Och jag kom hem med fem ölbiljetter i fickan.
‘Nough said

När berget kommer till Mohammed

…eller hur nu det gamla talesättet lyder. På lördag invaderas i alla fall Stockholms tidningskvarter av Orsas gator. Eller åtminstone av de musikanter som sommartid brukar spela på Sveriges största gatumusikfestival Orsayran. Själv slipper jag dock gå upp i svinottan för åka med den buss som lämnar Orsa 06.00 – jag tar fyrans buss från Odenplan i stället. Det känns som en lagom lång resa.
Ses vi där?

HD-rock

”Svängigt, rockigt och fullt ös med ett av klubbens favoritband.” Så beskrivs H:SON i programbladet för Harley-Davidson Club Swedens internationella träff, som ägde rum i helgen. Jag vet inte riktigt om det finns någon genre som heter HD-rock, men vi nöjer oss med att konstatera att de har god smak. Och spelningen? En höjdare, naturligtvis!

Hälsingehambo

Idyll var bara förnamnet när vi i måndags satte upp vår föreställning HANK på fantastiska Karlsgården i Järvsö. Solen i ögonen? Inga problem, vi har ju hattar.

Som grädde på moset ryckte Christer Åberg in som understudy på bas. Det var svårt att hitta någon mer lämpad med tanke på att han själv har uppträtt på The Grand Ole Opry.

Det blir fler framträdanden i höst så håll utkik!

Hachiko

I onsdags var huset belamrat av sönerna, deras familjer och dessutom ett par musikanter som tittade förbi. Det var kulmen på de två veckor då den årliga släktinvasionen inträffar varje år – för övrigt de två roligaste veckorna på hela året. I torsdags blev det dock ett abrupt slut på nöjet, då samtliga besökare for söderut (några hela vägen till Palma). Kvar blev hunden Ben, som varje morgon kräver att få gå upp till härbret där husse och matte sov – kanske har de dykt upp under natten? Men det har de inte, så Ben får nöja sig med att vakta och längta.