Två och en halv månad blev det i släktgården den här gången. Det är lyxigt att ha en egen dalagård där man kan dra sig tillbaka, skriva låtar och umgås med barnen under lite längre tidsperioder än resten av året.

Men fram emot mitten av augusti – när mörkret faller allt snabbare, längtan efter att få andas storstadsluft blir akut och begäret efter att få skita på en riktig toalett tränger på (pun not intended) – är det dags att packa ihop. Det är alltid lite vemodigt, men det blir nog en vecka i höst också innan det är dags för den definitiva stängningen.