För något halvår sedan såg jag en dokumentär om Bruce Springsteen där han berättade hur bandet for omkring i en skrothög på de amerikanska landsvägarna för att spela för kaffepengar. Och förra veckan såg jag Beatles Anthology, där något av de första avsnitten handlade om hur de fick ligga på varandra i en hög i baksätet för att hålla varandra varma på väg till spelningarna eftersom orkesterbussen saknade värme.

Gemensamt är de alla var i knappa tjugoårsåldern och på väg upp i karriären. Bara ett par år senare reste och bodde de betydligt bekvämare (årets understatement).

Så när jag och mina medmusikanter nu har passerat sextio – några av oss med marginal – reser vi såklart ståndsmässigt och har förstklassiga gager.

Not so much.

I en klassisk Seinfeld-monolog hävdar George Costanza att livet borde levas baklänges: du växer upp på ett äldreboende, njuter sedan av pensionen när du är ung och pigg, jobbar på ålderns höst, tillbringar dina sista nio månader på ett lyxigt spa med centralvärme och avslutar med en rejäl orgasm.

Jag vet inte om mitt liv som hobbymusiker kommer att sluta med en orgasm (även om det vore trevligt). Men annars känns det som om det mesta går baklänges. Ju äldre vi blir desto lägre gager, längre resor och fan vet om det inte är sämre väder också.

Så varför håller jag fortfarande på?

För att det faktiskt är roligare än någonsin.

God Jul och Gott Nytt År!