Äntligen. Vid lunchtid i fredags dök de upp, mina vänner stambytarna, med verktyg och industridammsugare för att röja undan de sista spåren av sitt arbete. ”Kan jag bjuda på något?” ”Trevligt att ha er här.”

Det sista var dock en vit lögn, trots att hantverkarna var både duktiga och sköna pajsare. För jag kommer definitivt inte sakna att det stolpar in folk i lägenheten klockan sju på morgonen.

Nu ska jag vara för mig själv en stund.