Förrförra våren fick jag diagnosen prostatacancer efter att ha gjort fem (!) olika tester, varav jag har valt att förtränga några (pun not intended). ”Det är ingen fara, alla gubbar får prostatacancer förr eller senare men oftast hinner ni dö av något annat först”, lugnade mig en släkting som jobbar inom sjukvården. Därför gör man ofta ingenting – tumören får ligga kvar medan man regelbundet kollar att den inte sprider sig.
I mitt fall fanns det dock en risk att den skulle göra just det: sprida sig. Så läkarna rekommenderade mig att låta ta bort den – antingen med strålning eller genom operation. I det läget kändes det inte som en jättebra idé att ifrågasätta deras yrkeskunskaper, och eftersom jag gillar när det går undan valde jag operation. In på morgonen, räkna baklänges till tio, vakna vid lunchtid en kroppsdel fattigare och hem nästa dag. Wham bam thank you mam. De följande två veckorna tillbringades sedan i sängen med kateter, tegelstensromaner och morfin. Och sedan dess har jag fått göra regelbundna knipövningar.
Idag har det gått exakt två år sedan jag opererades. Och i stort sett har det faktiskt gått som på räls. Alla kroppsfunktioner funkar fortfarande, även om jag inte kan få fler barn – något jag knappast sörjer vid 64 års ålder. Och vid senaste återbesöket sade min läkare att ”du kan glömma det här nu, du är helt frisk”. Gott så!
