Kaninhålet

Eftersom jag är den jag är – och kommer så att förbli – är jag ofta först med att skaffa den senaste programvaran, oavsett vad den ska användas till. ”Early adopters” tror jag att det kallas för med ett finare swengelskt ord.

Jag har dessutom ovanan att alltid köpa de programversioner som slutar på ”pro”, ”plus” eller liknande – det vill säga de som kostar mer pengar, kräver större diskutrymme och som innehåller Extra Allt.

De som säljer skiten älskar mig, med andra ord.

Jag sitter därför nu med sequencerprogrammet (eller Digital Audio Workstation som det heter på fackspråk) Cubase Pro 13, där jag har hamnat djupt nere i kaninhålet. Femton olika kompressorer? Check. Elva olika reverb? Jajamensan. Sjutton olika equilizers? You bet! När allt jag vill ha är ett hyfsat sångljud.

Jag kanske skulle ha nöjt mig med standardversionen trots allt.

Jag och min far

Pappa dog för 18 år sedan, så jag faxar inte längre över en slips på fars dag. (Jo, så länge sedan är det faktiskt – denna dag varje år tejpade jag ihop tre A4-ark på längden, ritade en vacker slips och skickade över den via hemfaxen som stod på en högtalare i vardagsrummet. Pappa blev lika glad varje år. Eller hade åtminstone blivit besviken om det inte rasslade fram en slips på hans papiljottfax inne i kapprummet uppe i Mora.)

Numera är det bara jag själv som blir uppvaktad, och rimligen är det väl en tidsfråga innan jag får gratulera mina egna söner på fars dag. Men där är vi inte ännu.

Rimmad fläsksida

Rimmat eller orimmat? Den frågan återkommer jag ständigt till när jag skriver sångtexter till mig själv eller till andra. Vissa låtskrivare har ett närmast tvångsmässigt förhållande till rimmade slutrader medan andra aldrig ens har tänkt tanken. Själv tillhör jag tyvärr (måste jag nog ändå säga) den första kategorin. Min bästa vän när jag skriver texter är nämligen varken mina egna erfarenheter eller verkligheten omkring mig – även om de naturligtvis är viktiga. Nej, min allra bästa kompis är ett rejält jävla rimlexikon!

(Rubriken är för övrigt ett krampaktigt sätt att hitta en ordvits kopplat till min post-pandemiska kroppsvikt. Den suger dessvärre, men jag är för lat för att ändra.)

Speechless

Tappat rösten? Jodå, för snart fyra veckor sedan. Den har fortfarande inte behagat återvända, och man saknar ju inte kon förrän båset är tomt eller hur det gamla talesättet nu lyder.

Att jag är tvungen att hålla käften tycker nog vissa i min omgivning är en välsignelse. Men det jobbigaste är ändå att komponera musik, ha en briljant melodi i huvudet och INTE KUNNA SJUNGA IN LÅTJÄVELN.

En helg som alla andra

Fredag: Lämnat över föräldrahemmet till nya ägaren efter ett år av bouppteckning, röjning, tömning, annonsering och flyttstädning.

Lördag: Spelning för Ukraina inför ett fullsatt Röda Kvarn.

Söndag: Den årliga vinterstängningen av sommarstugan.

En helt vanlig helg i ett pensionärsliv.

This House Is Not A Home

Nästan på dagen ett år efter mors död lämnar jag och brorsan nu över vårt föräldrahem till den nya ägaren. Och de sista besöken har varit oväntat jobbiga. Fram till för någon månad sedan har det fortfarande varit ett hem, om än lite brandskattat. Men efter sista tömningen och flyttstädningen finns ingenting kvar. Ingen själ, inga spår av liv – bara ett tomt skal. Snart kommer förstås den nya ägaren att fylla huset med liv och då kan jag själv också gå vidare. Men precis här och nu känner jag en stor tomhet.

Wadlings Värld

En av de bästa grejerna med att vara pensionär är att man kan ägna sig åt diverse projekt enbart drivna av lust, inte av stålar. Musiken är en sådan sak, den här boken är en annan. I ”My Head is a Crowded Room” presenteras Freddie Wadlings unika konstnärskap på nästan 500 sidor. Ett riktigt jävla praktverk, där jag finns med på ett hörn som medredaktör. Boken ligger på Bly förlag, som polarna Benke och Pär nyligen har startat. Boka ditt ex här!

I Beatles fotspår

Fem dygn i London och Liverpool. Nio personer + guide. Nördvarning big time. Men jävligt kul. Besöken på Penny Lane, Abbey Road och Strawberry Fields i all ära, men höjdpunkten var ändå Casbah Coffee Club i källaren hemma hos Pete Best – Liverpools första rockklubb. Det var där bandet bildades och lirade i ett par år innan de drog vidare till Carvern och resten av världen. Trots att Casbah är historisk mark såg det ut exakt som för sextiofem år sedan – inga klåfingriga konsulter som hade pimplat stället till oigenkännlighet eller klätt in allting i glasmontrar. Häpnadsväckande!

Förläggare

Jahapp, då är jag tydligen bokförläggare. Eller åtminstone på ett hörn. Polarna Benke och Pär har startat förlaget Bly, och jag finns med i periferin som styrelseledamot och bollplank. Första boken lämnas till tryck vilken dag som helst. Och den är kanon!

Såld!

Det har gått snart ett år sedan mor dog. Och det har krävts så lång tid för att bearbeta sorgen, men framför allt för att ha hand om allt det praktiska: bouppteckning, försäkringar, gravsättning, bankkonton med mera med mera med mera.

Men framför allt har det tagit så lång tid att tömma, städa och sälja huset. Men nu är det gjort. 29 september flyttar den nya ägaren in på Doktor Hellings väg 4 i Mora.

Samtidigt har jag själv börjat dödstäda. Inte för att jag tänker kasta in handduken än på många år, men om det oväntade skulle ske vill jag göra det så enkelt som möjligt för mina barn. De förtjänar det.