Your Custom Text Here
På tisdag har jag bokat tid för dubbelspruta: covid i ena armen, flunsan i den andra. Som fyllda 65 antas jag ingå i något slags riskgrupp, varför vaccinationen är gratis.
Så då är det väl bara logiskt att jag i dagarna åkt på precis den sjukdom som jag ska vaccinera mig emot?
Varje band med självaktning måste givetvis släppa en julskiva. Om inte annat så för att trygga den framtida försörjningen (lex ”About A Boy”) när den år efter år spelas i butiker och varuhus hela december och Stimpengarna trillar in.
Vi vill förstås inte vara sämre, men fick ut vår låt först de sista skälvande dagarna av 2022 och missade därmed hela julruschen (vi utgår ju från att den hade blivit en massiv hit). Så i år är vi ute i god tid. Liksom nästa år. Och nästnästa. Och nästnästnästa – självklart har den en given plats på din egen julspellista i många år framöver. Plays Loud!
https://open.spotify.com/track/20FjrHqUECVMiFaPZPLTIp?si=e7f5acec5b7446a1
Ny musik på gång från Southern Country Soulution, där filer på numera normalt manér skickas mellan bandmedlemmarna via The Internet. Trummor och gitarr är inspelade live i vardagsrummet hemma hos Bengt i Västerås – resten i mancaves, replokaler och hobbyrum runt om i Mälardalen. Allt samlas i det som kallas molnet.
Även mixningsprocessen skiljer sig från de gamla musikdokumentärerna, där bandet och producenten hängde över ett gigantiskt mixerbord i ett trångt rum fyllt av cigarettrök. Istället skickas provmixar runt och genererar kommentarer som ”panorera överstämman mindre”, ”bastrumman låter lite kartongschvompig”, ”det är japandist på leadgitarren”, ”lite mer blöta på viveln”, ”det är en eftersläpning på pianot” etc etc. Sedan är det upp till teknikern – vi kan kalla honom Bosse – att tolka allt detta.
Var det lättare förr? Kanske. Eller inte.
Eftersom jag är den jag är – och kommer så att förbli – är jag ofta först med att skaffa den senaste programvaran, oavsett vad den ska användas till. ”Early adopters” tror jag att det kallas för med ett finare swengelskt ord.
Jag har dessutom ovanan att alltid köpa de programversioner som slutar på ”pro”, ”plus” eller liknande – det vill säga de som kostar mer pengar, kräver större diskutrymme och som innehåller Extra Allt.
De som säljer skiten älskar mig, med andra ord.
Jag sitter därför nu med sequencerprogrammet (eller Digital Audio Workstation som det heter på fackspråk) Cubase Pro 13, där jag har hamnat djupt nere i kaninhålet. Femton olika kompressorer? Check. Elva olika reverb? Jajamensan. Sjutton olika equilizers? You bet! När allt jag vill ha är ett hyfsat sångljud.
Jag kanske skulle ha nöjt mig med standardversionen trots allt.
Pappa dog för 18 år sedan, så jag faxar inte längre över en slips på fars dag. (Jo, så länge sedan är det faktiskt – denna dag varje år tejpade jag ihop tre A4-ark på längden, ritade en vacker slips och skickade över den via hemfaxen som stod på en högtalare i vardagsrummet. Pappa blev lika glad varje år. Eller hade åtminstone blivit besviken om det inte rasslade fram en slips på hans papiljottfax inne i kapprummet uppe i Mora.)
Numera är det bara jag själv som blir uppvaktad, och rimligen är det väl en tidsfråga innan jag får gratulera mina egna söner på fars dag. Men där är vi inte ännu.
Rimmat eller orimmat? Den frågan återkommer jag ständigt till när jag skriver sångtexter till mig själv eller till andra. Vissa låtskrivare har ett närmast tvångsmässigt förhållande till rimmade slutrader medan andra aldrig ens har tänkt tanken. Själv tillhör jag tyvärr (måste jag nog ändå säga) den första kategorin. Min bästa vän när jag skriver texter är nämligen varken mina egna erfarenheter eller verkligheten omkring mig – även om de naturligtvis är viktiga. Nej, min allra bästa kompis är ett rejält jävla rimlexikon!
(Rubriken är för övrigt ett krampaktigt sätt att hitta en ordvits kopplat till min post-pandemiska kroppsvikt. Den suger dessvärre, men jag är för lat för att ändra.)
Tappat rösten? Jodå, för snart fyra veckor sedan. Den har fortfarande inte behagat återvända, och man saknar ju inte kon förrän båset är tomt eller hur det gamla talesättet nu lyder.
Att jag är tvungen att hålla käften tycker nog vissa i min omgivning är en välsignelse. Men det jobbigaste är ändå att komponera musik, ha en briljant melodi i huvudet och INTE KUNNA SJUNGA IN LÅTJÄVELN.
Fredag: Lämnat över föräldrahemmet till nya ägaren efter ett år av bouppteckning, röjning, tömning, annonsering och flyttstädning.
Lördag: Spelning för Ukraina inför ett fullsatt Röda Kvarn.
Söndag: Den årliga vinterstängningen av sommarstugan.
En helt vanlig helg i ett pensionärsliv.
Nästan på dagen ett år efter mors död lämnar jag och brorsan nu över vårt föräldrahem till den nya ägaren. Och de sista besöken har varit oväntat jobbiga. Fram till för någon månad sedan har det fortfarande varit ett hem, om än lite brandskattat. Men efter sista tömningen och flyttstädningen finns ingenting kvar. Ingen själ, inga spår av liv – bara ett tomt skal. Snart kommer förstås den nya ägaren att fylla huset med liv och då kan jag själv också gå vidare. Men precis här och nu känner jag en stor tomhet.
En av de bästa grejerna med att vara pensionär är att man kan ägna sig åt diverse projekt enbart drivna av lust, inte av stålar. Musiken är en sådan sak, den här boken är en annan. I ”My Head is a Crowded Room” presenteras Freddie Wadlings unika konstnärskap på nästan 500 sidor. Ett riktigt jävla praktverk, där jag finns med på ett hörn som medredaktör. Boken ligger på Bly förlag, som polarna Benke och Pär nyligen har startat. Boka ditt ex här!