Your Custom Text Here
Ibland faller äpplet väldigt långt från trädet. Alltså verkligen jättejättelångt.
Att ägna fjorton och en halv timme åt att simma fyra kilometer, cykla sexton mil och sedan springa en mara på det – bara för skojs skull – är något jag aldrig ens skulle reflektera över.
Men avkomman gjorde det. Och de fixade hela triathlonloppet, sida vid sida.
Stort! Stolt!
Två och en halv månad blev det i släktgården den här gången. Det är lyxigt att ha en egen dalagård där man kan dra sig tillbaka, skriva låtar och umgås med barnen under lite längre tidsperioder än resten av året.
Men fram emot mitten av augusti – när mörkret faller allt snabbare, längtan efter att få andas storstadsluft blir akut och begäret efter att få skita på en riktig toalett tränger på (pun not intended) – är det dags att packa ihop. Det är alltid lite vemodigt, men det blir nog en vecka i höst också innan det är dags för den definitiva stängningen.
För drygt 36 år sedan (usch, ibland är det jobbigt att räkna baklänges) hade jag trettioårsfest i en av ladorna på släktgården i Orsa. Drygt fyrtio polare chartrade en buss och åkte från Stockholm för att festa hela natten. Det blev ett sjuhelvetes party.
Igår var det dags igen. Fast den här gången var det yngsta sonen som stod på tur. ”Farsan, jag funderar på att ha trettioårskalas på Sparrgården.”
Och så fick det bli. Inga chartrade bussar den här gången dock. Eftersom gossebarnet ska genomföra stolleprovet Ironman i Kalmar om två veckor blev det lite mer nedtonat. Men likväl en intensiv heldag, som fick mig att känna mig väldigt gammal. Men det är bara som det ska. Antar jag.
Fin släktgård du har, hörrödu. Men är det inte dags att måla fasaden snart?
Fler än en polare har påpekat detta, och jag har till sist tvingats inse att de har rätt. Så det är väl bara att sätta igång då?
Icke. Det här lämnar jag åt proffsen, trots att det gör ont i plånboken. Falu rödfärg kan visserligen en dresserad schimpans stryka på, men snickerierna är desto jobbigare.
Nåja. Jag kunde i alla fall fixa förberedelserna själv, så sparade jag åtminstone några hundralappar.
Metallåtervinning Arena. Falcon Alkoholfri Arena. Pornhub Arena. Och nu Strawberry Arena – The Artist Formerly Known As Friends. Bara fantasin sätter gränser!
Men bortsett från det fåniga arenanamnet måste jag ge all kredd till Springsteen och The E Street Band, som körde stenhårt i tre timmar. Det inger hopp hos en gubbe som trots allt är tio år yngre.
Jag vet inte varför jag envisas med att fortfarande använda ord som ”sommarlov” och ”semester” när jag med ålderns rätt är ledig året runt. Men det kan väl vara så att det känns piggare än att skriva ”pensionär”?
Musiken tar dock aldrig varken sommarlov, semester eller pensionärsledigt. I sommar är jag involverad i inte mindre än tre musikaliska projekt: demoinspelningar med kompisar nu i helgen, ett nystartat Hank Williams-projekt – och så förstås den ständigt pågående Orsayran, som i år fyller 40 och som har fått historien förevigad i en alldeles färsk bok. Känns konstigt för en som var med från början.
Flera klassiska album är inspelade på Budokan i Tokyo – arenan där alla från Beatles till Abba har uppträtt. Och vi i Bo H-son Band kan förstås inte vara sämre i vår strävan mot världsherravälde. Därför släpper vi nu vår nyinspelade EP Live at Budokan. Plays loud!
För den stressade storstadsbon kan vi rekommendera midsommarens bästa allt-i-ett-lösning: silltårtan. Sill, potatis, gräddfil, gräslök och bröd. Allt du behöver i ett enda paket. Dessutom både gott och stiligt!
Takbyte, grundförstärkning, vattenläckor, trädfällning, kärnvapenkrig (nej, kanske inte det sistnämnda)… Det spelar ingen roll hur många monstertruckar som härjar på gräsmattan - rosenbusken är segare än Keith Richards, den överlever ALLT!
Den sista och ibland lite mytomspunna delen av inspelningsprocessen är mastringen. När ljudmixen är klar behöver den få en sista touch av slutkomprimering och finslipning som får låten att glimra lite extra. Kolla in skivomslagen (om du råkar ha några plattor kvar), så ser du att det ofta står angivet var plattan är mastrad eftersom detta är ett eget skrå.
Men hur svårt kan det vara, tänkte yours truly och köpte in en programvara som påstods vara densamma som används på Abbey Road Studios i London. Ungefär samtidigt fick jag tips om podden The Mastering Show, där proffsen diskuterar mastring.
Det visade sig tyvärr snabbt att det var hur svårt som helst. Mina tafatta mastringsförsök fick låtarna att låta burkiga, hårt komprimerade och minst av allt glimrande. No shining! Att podden i fråga nu är uppe i 92 entimmeslånga avsnitt säger väl också det mesta.
Så numera lämnar jag över masteringen till de som kan.