En (numera) självklar tradition är att jag i adventstider gör reklam för jullåten vi skrev för några år sedan – allt för att sprida julstämning (nåja, med tanke på textinnehållet kanske just detta är tveksamt) och dra in kopiöst med Stimpengar till yours truly, så att det blir konjak till kaffet även den här julen. Ha en finfin advent!
HANK
Fyra gubbar med hattar – kan det verkligen vara något?
Jo, för fan! Vår Hank Williams-hyllning börjar falla på plats nu, bit för bit. I veckan tillbringade vi två heldagar i Orsa med att repa, arra och diskutera manus med regissören.
Nästa steg blir testkörning en helg i januari, då vi spelar låtarna och känner på delar av manuset inför publik i Ljusdal och Järvsö. Sedan: the world! Så håll utkik efter The Lost Highway Boys – snart dyker vi upp på en teaterscen nära dig.
Fars dag, då och nu.
Fars dag - ytterligare ett tillfälle att ägna sig åt nostalgi. Men också att bejaka samtiden.
Den enda bilden (gissa vilken) föreställer mig och min far på en strand i Torremolinos i början av sextiotalet. Pappa, som har varit borta i nitton år nu.
Den andra bilden är dagsfärsk och föreställer mina egna söner tillsammans med sin far (yours truly).
Milstolpen vi kan vara utan
Livet innehåller ju en del milstolpar som är mer betydelsefulla än andra: första fasta jobbet, första egna bostaden, barnen föds, föräldrarna går bort, första pensionsutbetalningen och så vidare.
En annan är när ens jämnåriga vänner kastar in handduken. Förutom sorgen och saknaden påminns man om sin egen dödlighet. Och i fredags begravdes vännen Christer, som var den första i umgängeskretsen i min egen generation som gick bort. Vi var inte nära vänner och det skilde åtta år mellan oss, men det gjorde inte det hela mindre tungt. Det är ju där vi är nu. Och mantrat återkommer hela tiden: gör nu, inte sedan! För du har inte så jävla lång tid på dig.
Fifty Years After
Det var inte planerat så, men oktober tycks gå i nostalgins tecken. Det räckte tydligen inte med Publiks tjugoårsfirande – en knapp vecka senare var det dags för nästa reunion. Denna gång snackar vi gamla skolkompisar, som lärde känna varandra för femtio år sedan och som i några fall knappt har setts sedan dess.
Om det var kul? Check.
Om det fanns mycket att berätta? Check.
Om vi framåt nattkröken fördjupade oss i gamla gymnasieminnen, varav en del kanske inte lämpar sig för allmänhetens ljus? Check (what stays in Vegas och så vidare).
Må det inte ta femtio år till nästa återträff för i så fall lär den knappast bli av. Vi har visserligen hälsan i behåll alla fyra, men 117 år gammal lär ingen av oss bli.
Twenty Years After
För tjugo år sedan bildade de här fem snubbarna kommunikationsbyrån Publik.
Vi var rätt kaxiga, kallade oss själva för uppstickare och påstod att vi skulle revolutionera PR-branschen.
Det gjorde vi naturligtvis inte, men vi hade jävligt kul under resan. Och det är väl det viktigaste när allt kommer till kritan?
Idag finns inte Publik kvar, alla har gått vidare och två av oss är pensionärer.
Men när vi träffas har vi lika kul som för tjugo år sedan.
Det är faktiskt värt att fira.
Allt för konsten
Fyra spelningar på nio dagar.
Tolv 45-minuterspass i full scenmundering, inklusive nyinköpta cowboyboots – med hälsporre (jag alltså, inte bootsen).
Specialsulorna (fråga inte vad de kostade!) underlättar visserligen, men på den tionde dagen gjorde det rejält ont att röra sig till fots.
Fast vad gör man inte för konsten?
Halta Lotta dansar
I helgen for vi på miniturné och spelade bland annat på favoritstället Festerian 10:an i Hjo. Kvällens höjdpunkt var när det visade sig att publiken hade tränat in en linedance till vår låt Alive & Kicking – över trettio personer som dansade i synk var en häftig syn från scenen. Varför dansen tydligen hette ”Halta Lotta” framgick dock inte. Men jag tror inte att det var en pik till bandet.
Videodags, pt 2
En musikvideo värd namnet ska ju inte bara innehålla livebilder på bandet utan även sekvenser där orkestermedlemmarna utför något slags skådespelarinsatser (läs: larvar sig). Inte min favoritgren, men man är ju solidarisk med bandet. Så tidigt i morse for vi ut till Svartsjö Slott där vi körde runt i en gammal (och väldigt fin) Volvo Amazon, viftade med armarna och gjorde vårt bästa för att inte köra in i bilen framför oss där fotografen Jim låg i den öppna bakluckan och dokumenterade våra insatser på film.
Törs man hoppas på att det blir mer fokus på Amazonen än på de mimande farbröderna i den färdiga videon?
Huvva!
Videodags
Sådärja. Vid sextiosex års ålder har jag prickat av ännu en punkt på min bucket list: spela in en musikvideo. Och det var onekligen en ny upplevelse, att stå på en scen och mima till sina egna inspelningar. Bandet har väl aldrig låtit så bra och stämsången har väl aldrig varit så klockren som igår – vi behövde varken stämma instrumenten eller sjunga upp.
En tanke som förstås infinner sig är varför vi inte alltid mimar till våra egna plattor? Tänk så enkelt ändå, och playback förekom ju redan på sextiotalet och säkert ännu tidigare.
Fast när jag tänker ett varv till så är det nog roligare att spela live trots allt. Det är ju därför jag håller på med musik. Egentligen.
