Hack i häl

Snart 67 år gammal väntar jag fortfarande på min första listetta. Och nu är det jävlarimej nära – men ändå så långt ifrån. H:sons nya singel So Sad tog sig direkt in på Siljanstoppens andraplats för tre veckor sedan och där tycks den ha parkerat.

Tvåa på listan är nu inte kattpiss, men jag känner mig ändå lite som den norska skidåkaren som var tokförbannad när hon tog en silvermedalj häromdagen.

Kul att så många har röstat på oss i alla fall – stort tack, alla! Och innan jag fyller sjuttio svär jag att jag ska ha en listetta, om jag så ska muta varenda jurymedlem och bränna hela pensionen på sms-röster.

Nytt år, nytt bandnamn och ny musik från H:son

Det har varit stiltje här inne ett tag – det kom tydligen ett antal helger emellan och tog all tid i anspråk. Dessutom har vi hunnit scendebutera med både Lost Highway Boys och den halvakustiska versionen av H:son, som samtidigt passade på att tajta till bandnamnet. Vi har ju ändå aldrig kallat det något annat än H:son och det svänger bättre än Bo H:son Band. Så det så!

I dagarna har vi firat detta genom att släppa vår första singel under det nya namnet – en fläskig, sydstatsdoftande powerballad med extra allt. Så gå in på din digitala streamingtjänst och lyssna på So Sad!

På spåret i lokstallarna

I somras lade jag piano och körsång på sju låtar av bandkollegan Bosse H-son. Vi var några polare som tog med våra instrument och samlades i de gamla lokstallarna ett stenkast från mitt föräldrahem i Mora-Noret. Där hade Bosse riggat för inspelning och nu är resultatet mixat och klart – sju finfina spår som går att avnjuta här. Oj, en video har han minsann fixat också. Fränt!

Dags igen!

En (numera) självklar tradition är att jag i adventstider gör reklam för jullåten vi skrev för några år sedan – allt för att sprida julstämning (nåja, med tanke på textinnehållet kanske just detta är tveksamt) och dra in kopiöst med Stimpengar till yours truly, så att det blir konjak till kaffet även den här julen. Ha en finfin advent!

HANK

Fyra gubbar med hattar – kan det verkligen vara något?

Jo, för fan! Vår Hank Williams-hyllning börjar falla på plats nu, bit för bit. I veckan tillbringade vi två heldagar i Orsa med att repa, arra och diskutera manus med regissören.

Nästa steg blir testkörning en helg i januari, då vi spelar låtarna och känner på delar av manuset inför publik i Ljusdal och Järvsö. Sedan: the world! Så håll utkik efter The Lost Highway Boys – snart dyker vi upp på en teaterscen nära dig.

Fars dag, då och nu.

Fars dag - ytterligare ett tillfälle att ägna sig åt nostalgi. Men också att bejaka samtiden.
Den enda bilden (gissa vilken) föreställer mig och min far på en strand i Torremolinos i början av sextiotalet. Pappa, som har varit borta i nitton år nu.
Den andra bilden är dagsfärsk och föreställer mina egna söner tillsammans med sin far (yours truly).

Milstolpen vi kan vara utan

Livet innehåller ju en del milstolpar som är mer betydelsefulla än andra: första fasta jobbet, första egna bostaden, barnen föds, föräldrarna går bort, första pensionsutbetalningen och så vidare.

En annan är när ens jämnåriga vänner kastar in handduken. Förutom sorgen och saknaden påminns man om sin egen dödlighet. Och i fredags begravdes vännen Christer, som var den första i umgängeskretsen i min egen generation som gick bort. Vi var inte nära vänner och det skilde åtta år mellan oss, men det gjorde inte det hela mindre tungt. Det är ju där vi är nu. Och mantrat återkommer hela tiden: gör nu, inte sedan! För du har inte så jävla lång tid på dig.

Fifty Years After

Det var inte planerat så, men oktober tycks gå i nostalgins tecken. Det räckte tydligen inte med Publiks tjugoårsfirande – en knapp vecka senare var det dags för nästa reunion. Denna gång snackar vi gamla skolkompisar, som lärde känna varandra för femtio år sedan och som i några fall knappt har setts sedan dess.

Om det var kul? Check.

Om det fanns mycket att berätta? Check.

Om vi framåt nattkröken fördjupade oss i gamla gymnasieminnen, varav en del kanske inte lämpar sig för allmänhetens ljus? Check (what stays in Vegas och så vidare).

Må det inte ta femtio år till nästa återträff för i så fall lär den knappast bli av. Vi har visserligen hälsan i behåll alla fyra, men 117 år gammal lär ingen av oss bli.

Twenty Years After

För tjugo år sedan bildade de här fem snubbarna kommunikationsbyrån Publik.

Vi var rätt kaxiga, kallade oss själva för uppstickare och påstod att vi skulle revolutionera PR-branschen.

Det gjorde vi naturligtvis inte, men vi hade jävligt kul under resan. Och det är väl det viktigaste när allt kommer till kritan?

Idag finns inte Publik kvar, alla har gått vidare och två av oss är pensionärer.

Men när vi träffas har vi lika kul som för tjugo år sedan.

Det är faktiskt värt att fira.

Allt för konsten

Fyra spelningar på nio dagar.

Tolv 45-minuterspass i full scenmundering, inklusive nyinköpta cowboyboots – med hälsporre (jag alltså, inte bootsen).

Specialsulorna (fråga inte vad de kostade!) underlättar visserligen, men på den tionde dagen gjorde det rejält ont att röra sig till fots.

Fast vad gör man inte för konsten?