I helgen for vi på miniturné och spelade bland annat på favoritstället Festerian 10:an i Hjo. Kvällens höjdpunkt var när det visade sig att publiken hade tränat in en linedance till vår låt Alive & Kicking – över trettio personer som dansade i synk var en häftig syn från scenen. Varför dansen tydligen hette ”Halta Lotta” framgick dock inte. Men jag tror inte att det var en pik till bandet.
Videodags, pt 2
En musikvideo värd namnet ska ju inte bara innehålla livebilder på bandet utan även sekvenser där orkestermedlemmarna utför något slags skådespelarinsatser (läs: larvar sig). Inte min favoritgren, men man är ju solidarisk med bandet. Så tidigt i morse for vi ut till Svartsjö Slott där vi körde runt i en gammal (och väldigt fin) Volvo Amazon, viftade med armarna och gjorde vårt bästa för att inte köra in i bilen framför oss där fotografen Jim låg i den öppna bakluckan och dokumenterade våra insatser på film.
Törs man hoppas på att det blir mer fokus på Amazonen än på de mimande farbröderna i den färdiga videon?
Huvva!
Videodags
Sådärja. Vid sextiosex års ålder har jag prickat av ännu en punkt på min bucket list: spela in en musikvideo. Och det var onekligen en ny upplevelse, att stå på en scen och mima till sina egna inspelningar. Bandet har väl aldrig låtit så bra och stämsången har väl aldrig varit så klockren som igår – vi behövde varken stämma instrumenten eller sjunga upp.
En tanke som förstås infinner sig är varför vi inte alltid mimar till våra egna plattor? Tänk så enkelt ändå, och playback förekom ju redan på sextiotalet och säkert ännu tidigare.
Fast när jag tänker ett varv till så är det nog roligare att spela live trots allt. Det är ju därför jag håller på med musik. Egentligen.
42
Enligt Liftarens guide till galaxen är (spoiler!) livets mening 42.
42 är även antalet åtgärder på min stänga-Sparrgården-inför-vintern-checklista – något som kräver en heldag att beta av. Några exempel:
”3. Ta ner vimpeln”, ”7. Skär när liljorna i rabatten utanför köksfönstret”, ”13. Öppna muttern på bild 8 med en skiftnyckel”, ”24. Lossa på muttern till varmvattensberedaren och sätt i slangen (se bild 1). Led slangen till handfatet och töm beredaren. OBS Kan ta tid innan det släpper.” ”40. Lägg ut råttgift och ställ ut råttfällor längs väggarna.”
Allt avslutas med ”42. Lås rubbet och lägg nycklarna i skafferiet.”
Vid det laget är jag svettig, skitig och i stort behov av dusch. Dessvärre är punkt 33 ”Skruva loss duschblandaren och ta med till Stockholm. Se till att de två röda packningarna inte försvinner.”
Så det är bara att lagom ofräsch sätta sig i en fullpackad bil och bege sig söderut. Men dessbättre behöver jag bara gå igenom den här processen en gång om året. Och när jag öppnar på våren har jag privilegiet att få duscha när jag är klar, eftersom punkt 12 på öppna-Sparrgården-på-våren-listan är ”Sätt fast duschblandaren i duschkabinen – se bild 3. Slangen ska vara nedåt. Se till att de två röda packningarna är med. Sätt på varmvattensberedaren.”
Men det är långt dit.
Gubbar kan
Förra veckan såg jag Eldkvarn spela på Mosebacketerassen. Fem farbröder, varav fyra satt ner på var sin stol och där deras söner fanns med i bandet för att hålla maskineriet igång. Men lik förbannat var det bitvis riktigt bra, för att inte säga magiskt.
Inga som helst paralleller i övrigt, men en viss identifikation kunde jag känna när vårt gamla band Funatics nu i helgen återförenades för första gången på tre år. Fysiken är inte tiptop här heller och det kändes väldigt ändamålsenligt att vi hyrde replokal av Järvsös PRO-förening. Men när vi väl kom igång aktiverades muskelminnet och kemin fanns kvar, både på det musikaliska och personliga planet. Ergo: you are never too old to rock’n’roll!
Dress Code
När du är ute och spelar är scenkläderna ett viktigt statement, oavsett om du har kostym, clownmundering eller jeans och T-shirt – allt står för någonting.
Eftersom Bo H-son Band lirar raggarcountry är det outlaw cowboy outfit som gäller. Således fick jag en rejäl bakläxa när jag på en spelning i somras dök upp i sandaler (kardinalfel, jag vet).
Nu har jag lärt mig läxan, så inför helgens spelning i Örebro blev det ett besök på en westernbutik som brände stora hål i plånboken. Så nu är det bara att hoppas att skattemyndigheten godkänner mina avdrag. Villkoret för att få dra av scenkläder är att de är så extrema att de inte ska kunna användas privat, och jag lovar: du kommer aldrig få se mig promenera på stan iförd cowboyhatt!
14:29:24
Ibland faller äpplet väldigt långt från trädet. Alltså verkligen jättejättelångt.
Att ägna fjorton och en halv timme åt att simma fyra kilometer, cykla sexton mil och sedan springa en mara på det – bara för skojs skull – är något jag aldrig ens skulle reflektera över.
Men avkomman gjorde det. Och de fixade hela triathlonloppet, sida vid sida.
Stort! Stolt!
Winter is Coming
Två och en halv månad blev det i släktgården den här gången. Det är lyxigt att ha en egen dalagård där man kan dra sig tillbaka, skriva låtar och umgås med barnen under lite längre tidsperioder än resten av året.
Men fram emot mitten av augusti – när mörkret faller allt snabbare, längtan efter att få andas storstadsluft blir akut och begäret efter att få skita på en riktig toalett tränger på (pun not intended) – är det dags att packa ihop. Det är alltid lite vemodigt, men det blir nog en vecka i höst också innan det är dags för den definitiva stängningen.
Allt går igen
För drygt 36 år sedan (usch, ibland är det jobbigt att räkna baklänges) hade jag trettioårsfest i en av ladorna på släktgården i Orsa. Drygt fyrtio polare chartrade en buss och åkte från Stockholm för att festa hela natten. Det blev ett sjuhelvetes party.
Igår var det dags igen. Fast den här gången var det yngsta sonen som stod på tur. ”Farsan, jag funderar på att ha trettioårskalas på Sparrgården.”
Och så fick det bli. Inga chartrade bussar den här gången dock. Eftersom gossebarnet ska genomföra stolleprovet Ironman i Kalmar om två veckor blev det lite mer nedtonat. Men likväl en intensiv heldag, som fick mig att känna mig väldigt gammal. Men det är bara som det ska. Antar jag.
”It needs a paint job”
Fin släktgård du har, hörrödu. Men är det inte dags att måla fasaden snart?
Fler än en polare har påpekat detta, och jag har till sist tvingats inse att de har rätt. Så det är väl bara att sätta igång då?
Icke. Det här lämnar jag åt proffsen, trots att det gör ont i plånboken. Falu rödfärg kan visserligen en dresserad schimpans stryka på, men snickerierna är desto jobbigare.
Nåja. Jag kunde i alla fall fixa förberedelserna själv, så sparade jag åtminstone några hundralappar.
