Stambyte. Inför.

Stambyte. Spontant har jag svårt att hitta ett bättre exempel på begreppet ”ett nödvändigt ont”. Kvarteret där jag bor är byggt i slutet av sjuttiotalet, så det går liksom inte att undvika.

Eftersom detta är en av innerstadens största bostadsrättsföreningar kommer bytesprocessen att ta flera år. Det upphandlade entreprenörsföretaget går metodiskt till väga, en port i taget, och jag hade förstås hoppats att de skulle ta min trappuppgång på sommarhalvåret så att jag kunde rymma upp till släktgården i Orsa.

Men icke. 25 januari till 13 mars är jag utan vatten i lägenheten och har hantverkare här mellan åtta på morgonen och fem på eftermiddagen. För att underlätta för oss boende har föreningen monterat något slags handfat ute i trapphuset, som mest får mig att associera till en tredje klassens campingplats. Toaletter och dusch ska också finnas i närheten – det är ett informationsmöte inbokat i veckan.

Men ibland har man försynen på sin sida. Det visar sig att ett par av mina bästa vänner är på långsemester utomlands under precis den här perioden, så jag har fått låna deras lägenhet under hela stambytet. Tacksam är bara förnamnet.

Samtidigt har jag all min verksamhet hemma i lägenheten, så det kommer att bli mycket pendlande mellan Vasastan och Kungsholmen de närmaste månaderna.

Om jag ser fram emot 13 mars?

Har påven balkong?

Halvpluggat i Gamla Stan

[reklampaus] Äntligen återvänder H:SON till Stockholm. Den 6 februari spelar vi på Wirströms Pub i Gamla Stan med start klockan 21.

Eftersom det ekar rejält nere i källarvalven kör vi inte med fullt ställ. Det hade förvisso varit fräckt att dra upp förstärkarna till elva, men då hade vi nog fått spela utan publik. Så vi lirar i stort sett akustiskt. Eller ”halvpluggat”, som jag brukar kalla det.

A splendid time is guaranteed for all!

Nytt år, nya faciliteter

Det tog 150 år, men till sist har det hänt: den gamla släktgården har blivit med vattentoalett. Det var en rejäl utmaning för byggarna eftersom den gamla torpargrunden är i ganska risigt skick – i princip har de byggt ett hus i huset, med grundförstärkning och allt. Så nu finns det i alla fall någonting som är stabilt i kåken.

I sommar får vi se om min abstinens blir för stor efter att jag har gått på utedasset i hela mitt liv. Men det står ju fortfarande kvar, så nu kan jag välja – det kan jag inte ens hemma på Hagagatan.

En skitsak för alla andra såklart. Men stort i min lilla värld.

Att leva sitt (musiker)liv baklänges

För något halvår sedan såg jag en dokumentär om Bruce Springsteen där han berättade hur bandet for omkring i en skrothög på de amerikanska landsvägarna för att spela för kaffepengar. Och förra veckan såg jag Beatles Anthology, där något av de första avsnitten handlade om hur de fick ligga på varandra i en hög i baksätet för att hålla varandra varma på väg till spelningarna eftersom orkesterbussen saknade värme.

Gemensamt är de alla var i knappa tjugoårsåldern och på väg upp i karriären. Bara ett par år senare reste och bodde de betydligt bekvämare (årets understatement).

Så när jag och mina medmusikanter nu har passerat sextio – några av oss med marginal – reser vi såklart ståndsmässigt och har förstklassiga gager.

Not so much.

I en klassisk Seinfeld-monolog hävdar George Costanza att livet borde levas baklänges: du växer upp på ett äldreboende, njuter sedan av pensionen när du är ung och pigg, jobbar på ålderns höst, tillbringar dina sista nio månader på ett lyxigt spa med centralvärme och avslutar med en rejäl orgasm.

Jag vet inte om mitt liv som hobbymusiker kommer att sluta med en orgasm (även om det vore trevligt). Men annars känns det som om det mesta går baklänges. Ju äldre vi blir desto lägre gager, längre resor och fan vet om det inte är sämre väder också.

Så varför håller jag fortfarande på?

För att det faktiskt är roligare än någonsin.

God Jul och Gott Nytt År!

Pseudotvillingar

Syskon födda med mindre än två års åldersskillnad brukar psykologerna kalla för pseudotvillingar. Och om någon skulle ifrågasätta begreppet är ni välkomna hem till mig.

Mina söner flyttade hemifrån samma dag för ett tiotal år sedan (de delade lägenhet). De skaffade egna sambos ungefär samtidigt och köpte lägenheter ett stenkast från varandra.

Nu är det dags för nästa steg. När den yngre av de två köpte ett radhus tog det några veckor innan även den äldre köpt en större bostad, båda med en finfin uteplats. Den stora skillnaden är dock att de den här gången kommer att bo på var sin sida om stan. Hur ska detta sluta? Fortsättning följer!

Storstaden och kulturen

”Jag gillar Stockholm eftersom det är ett så stort kulturutbud.”

Ända sedan den dagen jag flyttade hit har jag hört folk hävda detta. För att sedan sitta hemma och aldrig någonsin ta del av nämnda kulturutbud.

En av dem som ständigt påstått detta är förresten jag själv.

Men sedan jag gick i pension är det faktiskt på riktigt. Ikväll blir det konsert med Chuck Prophet på Debaser, i morgon kväll arrangerar ett par kompisar en filmvisning på Grand och på onsdag är det champagnemingel i studion hos en god vän som är fotograf.

Och sakta inser jag att jag nog aldrig kommer att flytta från den här staden.

Det känns rätt bra.

Dominoteorin

Ni vet hur det är – när man börjar rota i skiten stöter man på nya problem (eller ”utmaningar” som det heter på konsultspråk). Det tycks vara legio hos allt från människokroppen till globala företag och allt däremellan. Inklusive sommarstugor byggda på 1800-talet.

När släktgården således ska få toalett och badrum efter hundrafemtio år blir det inte fullt så enkelt som först var tanken. ”Det står en gammal murstock på andra sidan väggen och trycker på, vad ska vi göra med den?” ”Vi behöver stadga upp golvet med singel, jag ska kolla om vi kan lassa in det genom fönstret.”

Ja ja, jag ska ändå inte vara där förrän i maj nästa år och förhoppningsvis ska det vara klart innan dess. Allra helst utan att hela huset behöver rivas bit för bit.