Bästa källarbandet

Att få lira med Bosse och Bengt i H:SON är ett privilegium – det är bara att luta sig tillbaka och följa med på resan. Nåja, nästan i alla fall. Det underlättar ju om man själv spelar rätt toner vid rätt tillfälle. Men vi har blivit en tajt liten trio.

Källarspelningen på Wirströms i fredags var ännu en höjdare, med ett gäng gästmusikanter som anslöt under kvällen. Och som vanligt åkte låtlistan all världens väg ungefär halvvägs in i spelningen och ersattes av ett slags kontrollerad anarki (ett oxymoron, jag vet). Sista halvtimmen kan vi förresten stryka ”kontrollerad”, då spelade vi lite vad som föll oss in. Några av låtarna kunde vi till och med. Bara en sån sak.

Du som inte var där missade något. Men vi kommer tillbaks!

Nomadlivet (Stambyte #2)

Siri, definiera ”lyxproblem”!

Svar: När du har tillgång till två lägenheter i Stockholms innerstad och inte kan bestämma dig för var du ska sova i natt.

De senaste veckorna har jag rört mig dagligen mellan lånelägenheten på Kungsholmen och byggarbetsplatsen hemma vid Odenplan. Musikstudion slash arbetsplatsen slash mancaven är ju kvar hemma och just i det rummet finns inga stammar som ska bytas ut, så jag är oftare än jag hade tänkt mig från början.

När de plötsligt stängde av värmen häromdagen (”oj, det hade vi glömt informera om”) förändrades dock förutsättningarna radikalt. Så nu blir det mer Kungsholmen och färre promenader i snålblåsten över Sankt Eriiksbron.

Studio vardagsrummet

Äntligen var det dags att gå in i studion med H:SON igen. Och återigen slås jag av hur nytt möter gammalt.

Bas och trummor spelar vi in tillsammans, live precis som alltid. Vi håller till i Bengts vardagsrum, som funkar alldeles förträffligt som studio. Men det är nog det enda som sker på traditionellt vis, för sedan kommer digitaliseringen in i bilden. Lyssningsvolymen för de olika instrumenten reglerar jag själv via en app i mobilen. Hörlurarna är i sin tur kopplade till någon sorts mamma-app via en liten förstärkare som jag har i fickan.

Själv begriper jag inte så mycket av det där, mer än att det funkar – när allt var riggat och alla appar var installerade gick det mesta som på räls. Sex grunder hann vi spela in och nu börjar det riktiga jobbet: sångpålägg, gitarrer, mandoliner, keyboards och därefter ett gäng provmixningar. Vi är bara tre i bandet, men det brukar likväl bli en lång resa innan vi alla är nöjda.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

Lugnet före stormen

I morgon bitti klockan sju börjar golgatavandringen. Point of no return. Guds seger över byggmaterialens hållbarhet. Sex veckors stambyte. Men OK – jag är redo! I morgon förmiddag flyttar jag över till min lånelägenhet på Kungsholmen. Jag har dessutom idag köpt månadskort på SL för första gången på snart fyrtio år (leve seniorrabatten!) eftersom jag kommer att pendla en hel del mellan mina två hem. Min musikstudio kan jag ju inte ta med mig. Så vi får se om jag står ut med bilandet. Fortsättning följer.

Stambyte. Inför.

Stambyte. Spontant har jag svårt att hitta ett bättre exempel på begreppet ”ett nödvändigt ont”. Kvarteret där jag bor är byggt i slutet av sjuttiotalet, så det går liksom inte att undvika.

Eftersom detta är en av innerstadens största bostadsrättsföreningar kommer bytesprocessen att ta flera år. Det upphandlade entreprenörsföretaget går metodiskt till väga, en port i taget, och jag hade förstås hoppats att de skulle ta min trappuppgång på sommarhalvåret så att jag kunde rymma upp till släktgården i Orsa.

Men icke. 25 januari till 13 mars är jag utan vatten i lägenheten och har hantverkare här mellan åtta på morgonen och fem på eftermiddagen. För att underlätta för oss boende har föreningen monterat något slags handfat ute i trapphuset, som mest får mig att associera till en tredje klassens campingplats. Toaletter och dusch ska också finnas i närheten – det är ett informationsmöte inbokat i veckan.

Men ibland har man försynen på sin sida. Det visar sig att ett par av mina bästa vänner är på långsemester utomlands under precis den här perioden, så jag har fått låna deras lägenhet under hela stambytet. Tacksam är bara förnamnet.

Samtidigt har jag all min verksamhet hemma i lägenheten, så det kommer att bli mycket pendlande mellan Vasastan och Kungsholmen de närmaste månaderna.

Om jag ser fram emot 13 mars?

Har påven balkong?

Halvpluggat i Gamla Stan

[reklampaus] Äntligen återvänder H:SON till Stockholm. Den 6 februari spelar vi på Wirströms Pub i Gamla Stan med start klockan 21.

Eftersom det ekar rejält nere i källarvalven kör vi inte med fullt ställ. Det hade förvisso varit fräckt att dra upp förstärkarna till elva, men då hade vi nog fått spela utan publik. Så vi lirar i stort sett akustiskt. Eller ”halvpluggat”, som jag brukar kalla det.

A splendid time is guaranteed for all!

Nytt år, nya faciliteter

Det tog 150 år, men till sist har det hänt: den gamla släktgården har blivit med vattentoalett. Det var en rejäl utmaning för byggarna eftersom den gamla torpargrunden är i ganska risigt skick – i princip har de byggt ett hus i huset, med grundförstärkning och allt. Så nu finns det i alla fall någonting som är stabilt i kåken.

I sommar får vi se om min abstinens blir för stor efter att jag har gått på utedasset i hela mitt liv. Men det står ju fortfarande kvar, så nu kan jag välja – det kan jag inte ens hemma på Hagagatan.

En skitsak för alla andra såklart. Men stort i min lilla värld.

Att leva sitt (musiker)liv baklänges

För något halvår sedan såg jag en dokumentär om Bruce Springsteen där han berättade hur bandet for omkring i en skrothög på de amerikanska landsvägarna för att spela för kaffepengar. Och förra veckan såg jag Beatles Anthology, där något av de första avsnitten handlade om hur de fick ligga på varandra i en hög i baksätet för att hålla varandra varma på väg till spelningarna eftersom orkesterbussen saknade värme.

Gemensamt är de alla var i knappa tjugoårsåldern och på väg upp i karriären. Bara ett par år senare reste och bodde de betydligt bekvämare (årets understatement).

Så när jag och mina medmusikanter nu har passerat sextio – några av oss med marginal – reser vi såklart ståndsmässigt och har förstklassiga gager.

Not so much.

I en klassisk Seinfeld-monolog hävdar George Costanza att livet borde levas baklänges: du växer upp på ett äldreboende, njuter sedan av pensionen när du är ung och pigg, jobbar på ålderns höst, tillbringar dina sista nio månader på ett lyxigt spa med centralvärme och avslutar med en rejäl orgasm.

Jag vet inte om mitt liv som hobbymusiker kommer att sluta med en orgasm (även om det vore trevligt). Men annars känns det som om det mesta går baklänges. Ju äldre vi blir desto lägre gager, längre resor och fan vet om det inte är sämre väder också.

Så varför håller jag fortfarande på?

För att det faktiskt är roligare än någonsin.

God Jul och Gott Nytt År!

Pseudotvillingar

Syskon födda med mindre än två års åldersskillnad brukar psykologerna kalla för pseudotvillingar. Och om någon skulle ifrågasätta begreppet är ni välkomna hem till mig.

Mina söner flyttade hemifrån samma dag för ett tiotal år sedan (de delade lägenhet). De skaffade egna sambos ungefär samtidigt och köpte lägenheter ett stenkast från varandra.

Nu är det dags för nästa steg. När den yngre av de två köpte ett radhus tog det några veckor innan även den äldre köpt en större bostad, båda med en finfin uteplats. Den stora skillnaden är dock att de den här gången kommer att bo på var sin sida om stan. Hur ska detta sluta? Fortsättning följer!