OK. Det räcker nu. Jag har förstått. Och jag tar tillbaka allt jag har skrivit om att vara anpassningsbar. I morgon går vi in på sjätte veckan och jag är intensivt trött på takewaymat, källardusch och att försöka hålla mig så långe jag kan för att slippa åka hiss ner till den gemensamma toaletten. Så nu räknar jag dagarna tills dess att min egen toalett innehåller… en toalett. Helt enkelt.
Ödets ironi (Stambyte #3)
Efter 150 år blev släktgården alltså med dusch och toalett strax före årsskiftet – ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för undertecknad.
Tre veckor senare blev jag av med båda toaletterna hemma på Hagagatan, då stambytet drog igång. Så hur jag än bär mig åt är det tydligen inte meningen att jag ska få uträtta mina behov hemmavid.
Det är väl det som kallas ironi?
Tack och lov är människan anpassningsbar. Jag har nu avverkat fyra veckors stambyte och det känns mer eller mindre självklart att inte ha vatten, dusch och toa hemma i lägenheten. Och om jag inte kände mina grannar tidigare så gör jag det nu, när vi tidigt på morgonen och sent på kvällen möts nere i föreningens källartoalett där vi köar med våra tandborstar i hand.
Tre veckor kvar…
Showreel
Är det en teaterpjäs? En låtkavalkad? Eller är ni bara ett pimpat coverband?
Många har undrat vad vår föreställning HANK egentligen är för något. Det är först efter att ha sett den som de flesta hajar grejen. Och det är förstås kul att kunna överraska publiken. Men svårare att sälja in hos arrangörer.
Så nu tar vi bladet från munnen och gör en presentationsfilm. Eller showreel, som jag tror att det kallas för inom branschen. Just nu sitter proffsklipparen Håkan Göstas och jobbar med ett utkast där han ska försöka göra en kort video med klipp från både en lång intervju, en hel föreställning och inspelad musik. ”Det här är ju material till en hel Gudfaderntrilogo”, som han uttryckte det när han fick materialet.
Vi väntar med spänning på resultatet.
Bästa källarbandet
Att få lira med Bosse och Bengt i H:SON är ett privilegium – det är bara att luta sig tillbaka och följa med på resan. Nåja, nästan i alla fall. Det underlättar ju om man själv spelar rätt toner vid rätt tillfälle. Men vi har blivit en tajt liten trio.
Källarspelningen på Wirströms i fredags var ännu en höjdare, med ett gäng gästmusikanter som anslöt under kvällen. Och som vanligt åkte låtlistan all världens väg ungefär halvvägs in i spelningen och ersattes av ett slags kontrollerad anarki (ett oxymoron, jag vet). Sista halvtimmen kan vi förresten stryka ”kontrollerad”, då spelade vi lite vad som föll oss in. Några av låtarna kunde vi till och med. Bara en sån sak.
Du som inte var där missade något. Men vi kommer tillbaks!
Nomadlivet (Stambyte #2)
Siri, definiera ”lyxproblem”!
Svar: När du har tillgång till två lägenheter i Stockholms innerstad och inte kan bestämma dig för var du ska sova i natt.
De senaste veckorna har jag rört mig dagligen mellan lånelägenheten på Kungsholmen och byggarbetsplatsen hemma vid Odenplan. Musikstudion slash arbetsplatsen slash mancaven är ju kvar hemma och just i det rummet finns inga stammar som ska bytas ut, så jag är oftare än jag hade tänkt mig från början.
När de plötsligt stängde av värmen häromdagen (”oj, det hade vi glömt informera om”) förändrades dock förutsättningarna radikalt. Så nu blir det mer Kungsholmen och färre promenader i snålblåsten över Sankt Eriiksbron.
Studio vardagsrummet
Äntligen var det dags att gå in i studion med H:SON igen. Och återigen slås jag av hur nytt möter gammalt.
Bas och trummor spelar vi in tillsammans, live precis som alltid. Vi håller till i Bengts vardagsrum, som funkar alldeles förträffligt som studio. Men det är nog det enda som sker på traditionellt vis, för sedan kommer digitaliseringen in i bilden. Lyssningsvolymen för de olika instrumenten reglerar jag själv via en app i mobilen. Hörlurarna är i sin tur kopplade till någon sorts mamma-app via en liten förstärkare som jag har i fickan.
Själv begriper jag inte så mycket av det där, mer än att det funkar – när allt var riggat och alla appar var installerade gick det mesta som på räls. Sex grunder hann vi spela in och nu börjar det riktiga jobbet: sångpålägg, gitarrer, mandoliner, keyboards och därefter ett gäng provmixningar. Vi är bara tre i bandet, men det brukar likväl bli en lång resa innan vi alla är nöjda.
Den som väntar på något gott väntar alltid för länge.
Lugnet före stormen
I morgon bitti klockan sju börjar golgatavandringen. Point of no return. Guds seger över byggmaterialens hållbarhet. Sex veckors stambyte. Men OK – jag är redo! I morgon förmiddag flyttar jag över till min lånelägenhet på Kungsholmen. Jag har dessutom idag köpt månadskort på SL för första gången på snart fyrtio år (leve seniorrabatten!) eftersom jag kommer att pendla en hel del mellan mina två hem. Min musikstudio kan jag ju inte ta med mig. Så vi får se om jag står ut med bilandet. Fortsättning följer.
Stambyte. Inför.
Stambyte. Spontant har jag svårt att hitta ett bättre exempel på begreppet ”ett nödvändigt ont”. Kvarteret där jag bor är byggt i slutet av sjuttiotalet, så det går liksom inte att undvika.
Eftersom detta är en av innerstadens största bostadsrättsföreningar kommer bytesprocessen att ta flera år. Det upphandlade entreprenörsföretaget går metodiskt till väga, en port i taget, och jag hade förstås hoppats att de skulle ta min trappuppgång på sommarhalvåret så att jag kunde rymma upp till släktgården i Orsa.
Men icke. 25 januari till 13 mars är jag utan vatten i lägenheten och har hantverkare här mellan åtta på morgonen och fem på eftermiddagen. För att underlätta för oss boende har föreningen monterat något slags handfat ute i trapphuset, som mest får mig att associera till en tredje klassens campingplats. Toaletter och dusch ska också finnas i närheten – det är ett informationsmöte inbokat i veckan.
Men ibland har man försynen på sin sida. Det visar sig att ett par av mina bästa vänner är på långsemester utomlands under precis den här perioden, så jag har fått låna deras lägenhet under hela stambytet. Tacksam är bara förnamnet.
Samtidigt har jag all min verksamhet hemma i lägenheten, så det kommer att bli mycket pendlande mellan Vasastan och Kungsholmen de närmaste månaderna.
Om jag ser fram emot 13 mars?
Har påven balkong?
Halvpluggat i Gamla Stan
[reklampaus] Äntligen återvänder H:SON till Stockholm. Den 6 februari spelar vi på Wirströms Pub i Gamla Stan med start klockan 21.
Eftersom det ekar rejält nere i källarvalven kör vi inte med fullt ställ. Det hade förvisso varit fräckt att dra upp förstärkarna till elva, men då hade vi nog fått spela utan publik. Så vi lirar i stort sett akustiskt. Eller ”halvpluggat”, som jag brukar kalla det.
A splendid time is guaranteed for all!
Nytt år, nya faciliteter
Det tog 150 år, men till sist har det hänt: den gamla släktgården har blivit med vattentoalett. Det var en rejäl utmaning för byggarna eftersom den gamla torpargrunden är i ganska risigt skick – i princip har de byggt ett hus i huset, med grundförstärkning och allt. Så nu finns det i alla fall någonting som är stabilt i kåken.
I sommar får vi se om min abstinens blir för stor efter att jag har gått på utedasset i hela mitt liv. Men det står ju fortfarande kvar, så nu kan jag välja – det kan jag inte ens hemma på Hagagatan.
En skitsak för alla andra såklart. Men stort i min lilla värld.
