Men vad ska vi heta?

Man kan aldrig ha för många rockband – det är sedan gammalt.

Så i helgen bildade vi ett till.

Jag och tre andra musikanter – som jag spelar eller har spelat med i andra sammanhang – träffades helt förutsättningslöst i en inspelningsstudio i Orsa. Och kemin fanns där från första stund, det krävdes inte många ackord för att inse detta. Fyra sångare, tre låtskrivare och inga restriktioner, alla ”så kan vi inte göra” går bort.

En av de både svåraste men också roligaste utmaningarna när man bildar ett nytt band är vad det ska heta. Många namn kastades fram i helgen. Vissa seriösa, andra… inte fullt så allvarligt menade. ”Hasse och Tages” är till exempel mer skojigt än bra. ”Les Insus” (snott från ett franskt band med samma namn) var också småkul, men leder tankarna fel eftersom det inte alls är mitt band.

Etcetera.

Så frågan kvarstår: Vad ska vi heta?

No Time 2 Die

Det är dags att räkna ner – på fredag släpper vi vår nya EP ”Country!”, som är H:SONs första renodlade countryplatta. Fioler, mandoliner, misogyna texter, Telecasters med reverb och en concertina – allt du vill ha och lite till.

Vi höll en omröstning i sociala medier om vilket omslag vi skulle välja och skrotbilen vann överlägset (55 röster mer än tvåan). Lite synd tycker jag, som gillade pojken med cowboyhatten bäst. Men vi viker oss självklart för våra fans (läs: våra familjer och närmaste vänner). Och det är en fin bild – tack, Ola Svenre, för omslagsdesign!

Redan nu går det faktiskt att rösta på en av låtarna (No Time 2 Die) på Siljanstoppen, som har fått ett förhandsex.

Va? Rösta på en låt som jag inte har hört? Såklart. Du vet ju att vi är bra. Läs här hur du röstar!

Backdrop 2.0

När vi åker runt och spelar på pubar ute i landet har vi alltid med oss en backdrop; ett stort tygstycke som hänger bakom bandet så att publiken inte ska missa vilka vi är.

Att hänga upp backdropen är dock inte så enkelt alla gånger. Ibland finns det färdiga krokar, ibland går det att fästa den i något rör och ibland är det hammare och spik som gäller. En gång gjorde jag misstaget att försöka hänga den i en strömförande lampskena, varpå jag fick en rejäl kyss.

Att backdropen glöms kvar när vi har riggat av är inte heller ovanligt, om jag säger så.

Så när vi på långfredagen spelade på nyöppnade Nattsudd i Örebro var det ett stort lyft att kunna mejla över en bild som projicerades på en skärm bakom bandet. En digital backdrop, helt enkelt.

Ett litet steg för mänskligheten. Men ett stort steg för H:SON.

Publikens val

Det börjar närma sig releasedatum för den utlovade country-EP:n med H:SON. Men vilket omslag ska vi välja? Vår förträfflige formgivarkompis Ola Svenre har gjort tre varianter och vi kan inte bestämma oss. Därför söker vi svaret i sociala medier, och jag kan meddela att skrotbilen just nu leder överlägset.

Ur led är tiden

Först flyttade Hard Rock Café (där vi har firat ett och annat barnkalas under åren) från Sveavägen. Sedan stängde Akademibokhandeln eftersom Läkarhuset vid Odenplan ska rivas. Och i veckan kom det riktiga dråpslaget när Haga Deli annonserade att de skulle lägga ner.

 I 29 år har Patrick Englund drivit vår kvaterskrog. Jag firade min fyrtioårsdag där, sönerna har hängt där ända sedan de gick i förskolan, vi har hämtat upp hundratals pizzor och pastarätter under åren och det har blivit ett oräkneligt antal luncher och middagar där. Men igår stängde Vasastans bästa italienare, så vi firade med en sista Pappardelle Bergamasco och säger tack för allt, Haga Deli! 

Back 2 Normal (Stambyte #6)

Äntligen. Vid lunchtid i fredags dök de upp, mina vänner stambytarna, med verktyg och industridammsugare för att röja undan de sista spåren av sitt arbete. ”Kan jag bjuda på något?” ”Trevligt att ha er här.”

Det sista var dock en vit lögn, trots att hantverkarna var både duktiga och sköna pajsare. För jag kommer definitivt inte sakna att det stolpar in folk i lägenheten klockan sju på morgonen.

Nu ska jag vara för mig själv en stund.

Varde Vatten! (Stambyte #5)

Man saknar inte kon förrän båset är tomt, brukar det heta. Och sex veckor utan vatten och toalett hemma i bostaden har definitivt bekräftat detta. Rinnande vatten är något vi tar för givet, så när en av hantverkarna i går eftermiddag öppnade kranarna inföll sig ett ögonblick av eufori. (Att jag sedan råkade ta hissen ner till källaren för att gå på toa visar att det ännu inte har landat hos mig.)

Nu återstår bara att de röjer undan allt byggmaterial, så att livet kan återgå till det normala (vad nu det är).

Det räcker nu (Stambyte #4)

OK. Det räcker nu. Jag har förstått. Och jag tar tillbaka allt jag har skrivit om att vara anpassningsbar. I morgon går vi in på sjätte veckan och jag är intensivt trött på takewaymat, källardusch och att försöka hålla mig så långe jag kan för att slippa åka hiss ner till den gemensamma toaletten. Så nu räknar jag dagarna tills dess att min egen toalett innehåller… en toalett. Helt enkelt.

Ödets ironi (Stambyte #3)

Efter 150 år blev släktgården alltså med dusch och toalett strax före årsskiftet – ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för undertecknad.

Tre veckor senare blev jag av med båda toaletterna hemma på Hagagatan, då stambytet drog igång. Så hur jag än bär mig åt är det tydligen inte meningen att jag ska få uträtta mina behov hemmavid.

Det är väl det som kallas ironi?

Tack och lov är människan anpassningsbar. Jag har nu avverkat fyra veckors stambyte och det känns mer eller mindre självklart att inte ha vatten, dusch och toa hemma i lägenheten. Och om jag inte kände mina grannar tidigare så gör jag det nu, när vi tidigt på morgonen och sent på kvällen möts nere i föreningens källartoalett där vi köar med våra tandborstar i hand.

Tre veckor kvar…

Showreel

Är det en teaterpjäs? En låtkavalkad? Eller är ni bara ett pimpat coverband?

Många har undrat vad vår föreställning HANK egentligen är för något. Det är först efter att ha sett den som de flesta hajar grejen. Och det är förstås kul att kunna överraska publiken. Men svårare att sälja in hos arrangörer.

Så nu tar vi bladet från munnen och gör en presentationsfilm. Eller showreel, som jag tror att det kallas för inom branschen. Just nu sitter proffsklipparen Håkan Göstas och jobbar med ett utkast där han ska försöka göra en kort video med klipp från både en lång intervju, en hel föreställning och inspelad musik. ”Det här är ju material till en hel Gudfaderntrilogo”, som han uttryckte det när han fick materialet.

Vi väntar med spänning på resultatet.